Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Herschel grundlägger stellarastronomien. W. Herschel. “Redogörelse för några iakttagelser, anställda i avsikt att utforska himmelens byggnad“. 1784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
cirkel omsluta hela himlavalvet, vilket ju måste bliva
förhållandet, om solen befinner sig inom vintergatan. Vi
vilja antaga, att ett antal stjärnor äro grupperade mellan
tvenne parallella, på ett visst avstånd från varandra befintliga
plan av stor utsträckning, vilken anordning må kallas
ett stjärnskikt. Ett öga, som befinner sig någonstädes
inom ett dylikt skikt, kommer då att se alla de till
detsamma hörande stjärnorna perspektiviskt, så att de bilda
en storcirkel. Denna kommer att te sig mer eller mindre
ljus allt efter stjärntätheten, under det att det kommer
att se ut, som om de övriga trakterna av himmelen
endast vore besatt med stjärnbilder, som synas mer eller
mindre sammanträngda allt efter det antal stjärnor, skiktet
innehåller.
Så skulle t. ex. ett i S (se fig. 34) inom skiktet ab
befintligt öga se de i skiktets riktning ’befintliga
stjärnorna såsom en ljus ring ABCD, under det att de vid.
sidorna mw och nw befintliga stjärnorna skulle synas.
strödda över den övriga delen av himmelen MV NW.
Vore ögat beläget någonstädes utanför detta skikt,
skulle stjärnorna inom skiktet antaga formen av en cirkel,
som allt efter ögats avstånd skulle vara större eller
mindre. Och om detta avstånd växte över alla gränser,
skulle hela stjärnskiktet slutligen krympa hop till en liten
ljus fläck, vilkens form skulle bero på skiktets läge, höjd
och bredd.
Låtom oss nu antaga, att ett mindre skikt ginge ut
från det förstnämnda i en bestämd riktning, och att
detta också vore begränsat av tvenne i det oändliga
utlöpande plan. Vidare låta vi ögat befinna sig
någonstädes i det stora skiktet framför utgreningen, men ej
långt från det ställe, där skikten löpa samman. Då
kommer detta andra skikt ej att bilda en glänsande ring
såsom det förra, utan att se ut som en ljus utlöpare,
som utgår från denna och åter förenar sig därmed på
ett visst avstånd, som är mindre än en halvcirkel. Så
komma stjärnorna i det lilla skiktet p q (fig. 34) att perspek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
