Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 39. kap. Vi får underrättelser om världskriget och besluta att resa hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En aymaragumma, som kommit med samma ångbåt
som vi, dör första natten, vi äro i S:a Rosa. I hennes
lumpiga, lusiga kläder finner man över 1,000 bolivianer i
engelskt guld. Denna lilla förmögenhet har hon snålat
och svultit ihop i gummitrakterna, och nu hade hon ämnat
sig hem för att dö vid det heliga Illimani’s fot nära Lago
Titicaca. En urskogens eller pampans indianska skulle
aldrig snåla ihop pengar på detta sätt. Hennes förtjänst
skulle ha gått till grannlåt och, om hon varit »civiliserad»,
till brännvin. Åter se vi ett utmärkt exempel på den
stora motsatsen mellan urskogens och fjällens indianer.
Framtid ha tyvärr blott de, som älska penningen.
Mången girig skulle ha slösat, om han hade vetat,
åt vem han hade samlat sitt guld. Säkert kommer aldrig
gummans guld fram till hennes släktingar där borta i
stenhyddorna på högslätten. Det skall passera genom
alltför många händer för att komma dit. I S:a Rosa ställer
man till en dyrbar begravning. Man lägger gumman i
en omålad tomlår, och för den tar man tiondelen av
hennes pengar — och sedan blir det fylla och slagsmål
i byn. Under fyllan slår den tillförordnade hamnfogden
sin hustru. Hon barrikaderar sig i sin hydda med hjälp
av två soldater för att skydda sig mot sin mans brutalitet.
Hela natten är det slagsmål och skrik i S:a Rosa. Det
är i sanning en »hederlig» begravning, som
aymaragumman får.
Hon ser riktigt rar ut, hamnfogdens hustru, så hon
hade förtjänat ett bättre öde. Jag har i det föregående
inte sagt många ord om kvinnans ställning bland
mestizerna här, därför att det är svårt att säga
obehagligheter om människorna i ett land, där man mötts med
stor vänlighet. Sanningen får likväl inte undertryckas
av några hänsyn, ty en reseskildring är skriven för en
eftervärld.
När en ung man här är kär, skulle man vilja tro,
att han hela livet ville bevara sin älskade som en dyrbar
klenod, att han aldrig ville se henne gråta utan ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
