Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bruksliv i Hedströmmens Bergslag på 1880-talet - Tjänstemän och tjänare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
över åt min sida, varvid släden kom med ena meden nästan ned
i diket, dock utan att välta, emedan jag hastigt nog fått in
hästen.
Här sutto vi nu; på mig hade jag Kungl. Jämtlands tyngste
häst jägare, visserligen ryttmästare, men ändå. Jag bad honom
stiga ur släden, men utan resultat. Jag bad vördsamt ryttmästar
Löthman en gång till, men då blev han arg: "Förstår icke
underlöjtnanten, att jag icke kan komma ur släden med mina ben.
Men hur f—n kan man köra så förb—t illa."
Det var ingenting att göra, då icke någon av oss kunde
röra sig. Ett försök att få hästen i gång hade givetvis resulterat
i en stjälpning av släden. Det ville jag icke utsätta mig för efter
ryttmästarens förebråelser. Enda räddningen var nu, att någon
skulle komma på den ganska livligt trafikerade landsvägen. Men
det dröjde. Till sist började jag tro, att jag icke blott hade
Jämtland utan även hela Härjedalen på mina ben som började
domna. Slutligen anlände några kolkörare. Med förenade
ansträngningar lyckades de få släden upp på landsvägen.
Löthman steg ur och uppmanade mig göra detsamma för att frigöra
släden från snö. Men då var det jag sade: "Förstår icke
ryttmästaren, att jag nu icke kan komma ur släden med mina ben."
Under alla landsvägsfärder inträffade naturligtvis månget
äventyr. Jag påminner mig ett, som utspelades en vinterkväll
i närheten av länsmansbostället Laggarbo, mil från
Uttersberg. En nästan klotrund bruksförvaltare kom åkande på
landsvägen. Hans släde välte. Den i stor sjubbskinnspäls insvepte
och med långt skärp omlindade förvaltaren rullade ur samt
hamnade av en olycklig tillfällighet i en djup grop, som räckte
honom över huvudet. Kusken letade sig i mörkret fram till
gropen, men kunde naturligtvis ingenting göra för att få upp
"Klotte", vilken bara svor och väste som en katt. Emedan
länsmansbostället var i närheten, begav sig kusken dit och väckte
länsmannen, som sedan berättade historien för mig.
Länsmannen klädde på sig och följde med kusken till gropen. Det fanns
ingen möjlighet att få upp "Klotte". Så blev länsmannen
tvungen gå tillbaka, väcka upp drängen och ladugårdskarlen samt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
