Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetet och livet på mötesplatserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
höra från äldre kamrater, när man var ute och spankulerade.
Vissa år var det förbjudet att åka cykel och rida under
övningstid på exercisfältet eller i dess närhet, oaktat man var fri från
övningarna.
Behandlingsättet av truppen var på den tiden i hela armén
i stort sett ganska rått, det måste erkännas. I allmänhet duades
folket av alla officerarna. Rapport på officer för fula tillmälen
förekom på Sannahed i regel icke. Blev sådant anmält, följde
dock alltid en sträng bestraffning.
Den officer, vilken erhållit sin militära uppfostran i en
kasern i stad och aldrig haft någon erfarenhet av vad en indelt
mötesplats har att bjuda, ser på dessa platser med fullkomligt
oförstående ögon. Han kan aldrig fatta, att det kunde finnas
någon som helst trevnad på ett sådant ställe. Han ser endast
den stora, vida slätten. Han bävar vid tanken på att behöva
tillbringa en tid på en plats, vilken är i saknad av allt det, som
en stad har att bjuda på. Han förstår icke, att just detta att
vara isolerad, att slippa stadens förlustelseställen, att endast ha
tjänsten och kamraterna att hålla sig till, medför en viss
tjusning, allt dock under förutsättning, att mötena icke bli för långa.
Mötesplatsernas avskilda läge förde samman kamraterna.
Man visste och kände med sig, att man var beroende av
varandra samt att det helas trevnad och ens eget nöje hängde på
den insats, som var och en gjorde för kamratskapet.
Kvalifikationerna härför voro naturligtvis olika. Men varje människa
har i regel väl alltid något, varmed hon kan bidraga till
trevnaden i ett lag.
Ett sådant liv skapar kamratskap av sig självt. Vid många
av våra indelta regementen blevo ofta nog officerskårens
medlemmar som en enda stor familj, där ett verkligt sant kamratliv
rådde. Där knötos vänskapsband, som räckte hela livet igenom.
De yngre kamraterna tog man hand om på allehanda vis, icke
blott på mötesplatserna utan även mellan mötena. Där det
behövdes, räcktes alltid en ekonomiskt stödjande hand. Den unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
