Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra grannar på Sannahed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
digt och jämt över allt det obehag, som militären alltid förde
med sig. Den jämmern hade rent av blivit kronisk.
Orsaken till missnöjet har likväl aldrig kunnat klarläggas.
Säkerligen därför att den i grund och botten icke fanns till. Nu,
då militären för alltid vänt ryggen åt Sannahed, klaga dessa
egnahemsägare över, att den för dem så ytterst välkomna extra
förtjänsten för alltid försvunnit. De tänka nog med saknad på
gamla, goda, flydda dagar.
En glädjekälla ha de dock av militären, där de sitta i sina
små stugor i årslång ensamhet med tomma penningpungar:
umgänget med of ficerspaviljongens nuvarande hyresgäster —
socknens fattiga, som nu residera där i det nyblivna
ålderdomshemmet.
I denna vår forna bostad talas väl nu mer än någonsin
"Sannahed", så länge ännu någon finnes kvar i livet av dem,
som levat med på den tiden, då militären utgjorde Sannaheds
allra högsta societet. Där gå nog många av oss kamrater igen
både dagar och nätter. Och i synnerhet de som i ungdomsyra
varit litet mer spralliga av sig. Den glädjen har man dock, att
samtalsämnena under ålderdomshemmets första år antagligen
icke behöva tryta.
Det berättas, att en av officerarna vid ett besök i hemmet
kom in i sitt gamla rum samt satt och språkade med den
nuvarande rumsinnehavarinnan, då ett äldre martialiskt
fruntimmer gick förbi utanför på gårdsplanen. Mera för att säga
någonting än av nyfikenhet frågade han, vem det var. Svaret
förvånade honom litet: "Det är majorskan Pettersson".
"Majorskan?"
"Ja, si vi brukar kall’n’a för de’ ibland, för si ho bor i ett
av de gamla majorsrummen."
Om trettio år skulle jag vilja titta in ett tag vid kaffedags
i ålderdomshemmet för att höra legenden om "den sista
mohikanen", ty så länge torde väl minnet av oss ändå leva kvar där.
Men, vem vet ? Man glömmes så lätt här i livet.
De grannar, som kommit litet högre på den sociala
rangskalan än backstugusittaren, och ägde stuga med en del tunn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
