Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Å
— Castrén vill, i företalet till sin öfversättning af dik-
ten, indela den i en mängd smärre cykler, samt åbero-
par sig dervid den ordning, hvaruti han sjelf hört runo-
sångare föredraga de skilda runorna. Hans förslag i det-
ta hänseende skulle dock göra för mycket afbräck både
på den poetiska skönheten och sammanhanget, för att
kunna utan närmare pröfoing antagas; och runoskal-
dernas auktoritet förtjenar i detta fall ganska ringa upp-
märksamhet, då, enligt samma författares vitsord, de
fleste af dem följa ingen ordning, utan »recitera ett
’:stycke efter det andra, allt som det faller dem i min-
net» "). — Lönnrot för sin del anser de skilda sångerna
ej äga någon annan enhet, än en kronologisk eller biogra-
fisk. > Enligt min mening, säger han, hafva dessa runor
uppstått småningom och i samma ordning, scm händel-
serna tilldragit sig» ”"). Detta är ej, hvad konsten for-
drar. Hon är ej nöjd med en riktig tidsföljd eller der-
med,’ att samma personer alltigenom bibehållas såsom
ämne för sången; hon fordrar framförallt, att kändelsen,
som skildras, skall hafva enhet inom sig. Häremot
skulle kunna åberopas t. ex. den sköna Spanska hjeltedik-
ten Cid, der det biografiska interesset äfven är det enda
4) Interessant , såsom bevis på runosångarnes egen åsigt om
folksångens småningon tilltagande förfall, är hvad vår tids
slörste runoskald, Karelaren Arhippa, vid ett tillfälle sade åt
Lönnrot : ”När vv under min faders lifstid vid notdrägtstiden
hoilade på Lapukka stranden, då hade ni bordt vara der. Vi
hade då en hjelpkarl från Lapukka, äfven han en god sånga-
re, dock icke jemngod med min aflidne fader. Hela nätterna
igenom sjöngo de ofta hand i hand vid brasan, och aldrig
sjöngs en runa två gånger. Jag var då en liten gosse, och
hörde uppå, hvarigenom jag småningom lärde de förnämsta
sångerna. Men mycket deraf har jag nu redan glömt. Af mi-
na söner blir, efter min död, ingen sångare, såsom jag efter
min fader” H: M. 1835, n. 59.
+") $e Företalet till Kalewala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
