Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
sjelfva hafvet; men harpan är evigt borta. Hos nästan
alla folkslag lefver en föreställning om en förlorad högre
sällhet, ett rikare lif, som’ engång varit tillvarelsens
lott. F inska folket tyckes hafva tänkt sig denna sällhet
under bilden af W:s första harpa, af hvars toner der
väcktes, och med hvilken den för alltid nedsjönk i dju-
pets graf. Af denna sin högsta skatt har W.. qvar sin
kärlek till sängen och sitt behof af dess tjusning. Väl
kan han icke återfinna sin ursprungliga harpa; men han
danar sig en annan, som, om den än icke klingar så
rikt och skönt, likväl kan ge luft åt hans hjertas kän-
sla och i någon mån ersätta hvad han miste. Anmärk-
ningsvärdt är det derföre att sagan, då den framställer
W. spelande, omnämner att ymniga tårar rulla ned för
haris kinder, liksom häntydande derpå, att’ inom hans
bröst ett minne lefver af renare, herrligare töner, hvil-
kas bortgång han stilla: sörjer ; medan han likväl med
sin mäktiga sång lifvar naturen kring honom och lockar
dess alla väsen att lyssna.»
- » Skönt symbolisk torde ni äfven finna runan, der
den skildrar uppkomsten af den nya harpan. Naturen,
utan sångens förklaring, tyckes, mörk och förskjuten,
dela W:s förlust. Sjelfva björken; masurträdet, ’bekla-
gar sitt öde, att så utan betydelse stå öfvergifven på
heden, ett mål blott för vinterns ilar och härjande yxors
slag. Då nalkas W. med tröst och försoning. Klaga ej,
menar han, äfven du skall hafva ett ändamål, en lott i
tillvarelsens fullhet, äfven du är skapad för tonerna och
skall i sångarns hand ännu få ljuda glädje. ’ Huru en-
. kelt äafspeglas icke häri den förklaring sången sprider
öfver en verld, som utan den vore kall och dyster, det
ljas, i hvilket anden upptar ett yttre, som ensamt för
sig vore blott ett vinterns och dödens rof. Och då ru-
nan vidare beskrifver huru W., för att förfärdiga sin
harpa, lånar dess delar både af trädet, fågeln och qviu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
