Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105.
. Vältrar neg inunder bänken
tyst i knutarna sig smyger —
Hågen mörk är såsom tjäran,
hjertat svartare än sotet.
Vi sade äfven att en känsla af ensamhet öfverallt
röjer sig i dessa sånger, och så är det. Helt andra sån-
ger. än dessa födas i glada samquäm och vid tillfällen der
menniskan ej känner sig besvärad af sin ensambet. Men
då menniskan likväl ej af naturen älskar ensambet, utan
samvaro och sällskap, hvartill den Finska ynglingen och
flickan, såväl som vårt lands öfriga inbyggare, icke ofta
hade tillfälle, enär de bodde långt skiljda ifrån hvaran-
dra, så togo de i. sitt sinne hela naturen till sitt säll-
skap, tilldelande äfven de ringaste ting anda och lif,
lynne och språk. Sålunda samtala och meddela de sig
ofta med fåglar, fiskar och andra varelser, träd och blom-
mor, stenar och stubbar, sjöar, floder, träsk och andra
dylika naturföremål. I brist på sällskap fingo de på
hvarje ställe i dem nära vänner. »Vinden ensam : hör
jag känner, solen ensam förr jag skådat,» säger en som
kommit till främmande land, och flickan då hon såsem
gift begifver sig till mannens hem och eftersinnar huru
hennes födelsebygd torde’ hafva förbytt sig då hon en an-
nan gång kommer dit, sjunger: :
Mig ej andra mera känna
då dit hem jag återkommer
» utan blott de tvenne tingen :
vidjan lägst på gärdesgården
gärdselstören längst vid åkern
. den jag stuckit in som liten
den jag virat ren som jungfru.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
