Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Bravo, Herman Dahl! ljöd det från gruppen. Vi an-
taga din förklaring och vilja endast följa med såsom heders-
vakt.
Herman teg och fortsatte sin gång. Gotthard följde efter
med Hedda och tänkte på förmånen av att äga Hermans
köld och behärskning. Hela gymnasisthopen kom par om
par efter, alla så tysta och lugna som om de tågat i en lik-
procession. — Här bo vi, sade slutligen flickan och stan-
nade vid ett eländigt litet hus. Hon sprang förut, öppnade
dörren och snart var hela skaran inne i en låg kammare,
vars väggar tycktes hota att varje ögonblick begrava sina in-
vånare ... så förstört var murbruket. Det lilla bohag, som
fanns i rummet, var dock väl vårdat och vittnade om en
ordnande hand. På en gammal soffa, som hade en snygg
halmmadrass jämte dyna av samma slag, satt Herman ned
gubben. Hedda hängde fiolen på en spik över faderns huvud
och ställde sedan de saker, hon medfört, på det renskurade
bordet.
— Ta mig böveln, sade den långe resen, när han såg
Gotthard ta fram pengar och meddela flickan vad som var
angelägnast att köpa, tag mig den och den, om ni ensamme
skall bestå kalaset! Vi ha väl ej mycket, men någon hacka
äger väl envar... hit med den! Han framräckte sin hatt,
varuti gymnasisterna lade var sin skärv. Den lilla insam-
lingen tömdes i Heddas förkläde; och då hon, med tårar
i ögonen betraktade gåvorna, sade den långe med sänkt ton,
i det han gav sina kamrater en vink att följa sig: Farväl,
flicka!
De avlägsnade sig tysta, och på hemvägen yttrade Herman
till Gotthard: — Mitt hjärta riktigt klappar av glädje vid
att se huru oskuld och dygd väcka hedervärda känslor även
hos sådana vildfåglar.
Gotthard teg, men han kände livligt sin väns ord. Han
tackade Gud också därför att dessa vildfåglar icke mera
skulle slå efter den vackra duvan...
Samma afton, då bröderna voro ensamma på sin kam-
mare och övertänkte sitt äventyr, sade Herman: — Jag ville
gärna göra någonting bättre för dem än dessa dagars lind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
