Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bli vackra historier. Min Karolina, liksom Hulda, äro växel-
vis hos dem, för att sköta och se om honom riktigt efter mina
föreskrifter. Elfrida ligger i oavbrutna spasmer och floder
av tårer, ja, krokodiltårar... Många varma hälsningar från
din lilla fästmö ... förstås att detta är en titel, som hon icke
känner till, förrän du själv begär att få sätta ringen på fing-
ret ... Välkommen hem, min son, och skulle Gud så hava
beslutat, att du då ej mera finner din far, har du likväl din
gamle djupt tillgivne fosterfader
Bundler.”
Klockan var ungefär 2 följande middag, då Herman, ut-
tröttad av spring och besvärligheter, kastade sig i vagnen.
Det bar av åt söder, och medan den evigt långa Hornsgatan
prövade hans tålamod, erinrade han sig gårdagsaftonens hän-
delser. Han såg åter liksom levande för sin blick den bleka,
fina gestalten: varje drag, varje uttryck i hennes ansikte stod
klart för honom, till och med hennes klädsel, då ett hastigt:
— Se upp där och kör icke ihop med vagnarna! väckte honom
ur sin synvilla. Rösten var honom icke obekant: den levde i
drömmen efter sistlidne afton. Han blickade dit, varifrån
den kom, och igenkände herrn i blå överrocken, sittande vid
sidan av den levande uppenbarelsen.
Det var hon själv.
Då hennes blick träffade Hermans, spred sig en vacker
skimrande purpur över kinden. De sköna ögonen sände honom
en hälsning, och en lätt och hastig rörelse med handen åt den
sidan, där hennes följeslagare satt med blicken riktad på nå-
got annat föremål, tycktes anropa Herman om försiktighet.
Ännu ett långt, dröjande ögonkast, talande om aldrig glömd
tacksamhet, en sakta viftning med parasollen, och synen för-
svann. Det var klart, att i de förhållanden, hon nu befann
sig, blev det henne maktpåliggande, att aldrig någon häntyd-
ning uppstode på hennes forna liv ... Och sedan — Hermans
tankar föllo här på Gotthards så fullkomligt förändrade
känslor, på hans brev ifrån Forshälla .. . vartill skulle det
tjäna att tala? — Måtte hon blott vara lycklig... kunde jag
hoppas det... Arma varelse! Arma Hedda!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
