Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom att det måste vara Hulda, som, troligen i lika grad
upprörd som han, lämnat sitt rum, för att söka den fria luf-
tens välgörande inverkan på sinnet. Emellertid oroades han
mycket av den föreställningen, att hon kunde förkyla sig.
Gräset stod betäckt av dagg, och julinatten, så skön den än var
medförde dock fuktighet och dimma, vilka kunde bliva skad-
liga för henne.
Vad skulle han göra. Han vågade icke skrämma henne ge-
nom att ropa, och att gå ned vid denna tid, att på sina starka
armar bära henne snabbt tillbaka, därtill hade han väl god
lust, men fruktan att möjligen ännu någon av husets folk
kunde vara uppe, lade ett band av försiktighet på hans livliga
önskan. Under dessa överläggningar hade ljuden av stegen
försvunnit, och som Herman hoppades att hon gått in, hastade
han till det andra fönstret, varifrån han kunde se ned till
hennes, vilket låg på nedra bottnen, och möjligen, såsom han
trodde, erfara något som upplyste honom om att hon var
återkommen.
Sedan han en stund väntat förgäves, fästes hans blick på
en jättestor skugga, vars konturer tydligt visade sig på den
förut omnämnda tomma platsen. Herman, sällsamt överraskad
vid denna anblick, vände huvudet åt hörnet av gatan... och
där syntes nästan mittemot honom en karl, insvept i en mörk
kappa. En flik av det gula fodret upplyste honom likväl ge-
nast om ägarens stånd, och genomborrande sökte Hermans
blickar en väg till främlingens drag, vilket dock icke blev lätt,
ty kappkragen var tätt uppslagen omkring ansiktet och mös-
san djupt nedtryckt över pannan. Med korslagda armar stod
den okände och stirrade på samma fönster som Herman nyss
betraktat. Slutligen förde han handen över pannan och ögo-
nen. Då såg vår hjälte ett blekt, avfallet ansikte, med likväl
ännu sköna och ädla drag. Vad Herman i den stunden kände
vore omöjligt att beskriva. Han visste ej att baron Silverspåre
vistades i M., ty doktor Bundler hade ansett rådligast att be-
spara detta meddelande till ett muntligt samtal, men Herman
kände sig likväl övertygad att det icke kunde vara någon
annan än denne, och hastigt, men under en helt annan skep-
nad, än de hittills ägt, flög återseendets stund genom hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
