Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-—-Det torde synas oartigt, återtog den främmande, att pre-
sentera sig själv, men jag träffade ingen i salen, som kunde
anmäla mig. Mitt namn är Dahl, jag är läkare och hoppas att
genom vår gemensamme vän, borgmästare Bundler, vara
tillräckligt känd, för att kunna vinna en ursäkt, i händelse
min önskan att få göra herr baronens personliga bekantskap
icke kan gälla som en sådan.
Karl satte sig upp på soffan, och man kunde nästan säga,
att det var med lystna blickar som de båda unga männen mätte
varandra. Slutligen sade baronen artigt: — Doktor Dahl
hedrar mig genom sitt besök: jag känner mig förbunden där-
för.
— Det var vad jag mest önskade! yttrade Herman med
mera hjärtlighet, än han hittills inlagt i sin ton. Jag skulle
helt enkelt vilja vara välkommen hos min fosterbroders för-
trolige vän ... och jag ämnar, om ni tillåter det, förnya mina
besök, till dess jag vunnit mitt syftemål.
Det låg något så gott, så människovänligt och öppet i Her-
mans ansikte, att även hans rival måste erkänna det. Tigande
räckte Karl sin heta, avmagrade hand åt den man, han upp-
riktigt aktade, men icke kunde tåla... tala förmådde han ej.
—• Herr baron är sjuk! sade Herman deltagande, och
hans fingrar vidrörde Karls hastigt slående puls. Besöker er
ingen läkare?
—- Nej, jag har icke ansett min stundom påkommande
opasslighet av den vikt, att den förtjänte behandlas som sjuk-
dom.
— Och likväl är det nödvändigt, att den icke vårdslösas!
anmärkte Herman. Hela ert utseende tillkännager att det är
tid att tillkalla en läkare.
— Och då skulle det vara ni? inföll baronen med ett säll-
samt uttryck i rösten.
•—• Varför icke, yttrade Herman, i det han med allt djupare
rörelse tryckte hans hand, varför icke.
Bägge tego några ögonblick.
— Ni är ändå stundom nog oförsiktig att gå ut sent om
aftnarna, tror jag? började Herman och bjöd till att giva sin
röst all den fasthet han förmådde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
