Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde vara tillbaka, men en för henne alldeles okänd herre
hoppade ur och hastade in i huset.
— Det var någon främmande som kom! viskade Hortense
den gamle i örat.
— Ack, Gud vare lov, då är det han! svarade Klinting lik-
som återlivad. Den hederlige doktor Dahl från M., med vilken
vi brevväxlat ett helt år, hade bett mig underrätta sig, då
jag fann det behövligt. Jag har så gjort, och han har ej
velat lämna mig, gamle man, ensam i min prövning.
— Varom talade farbror? frågade Hedda, då den gamle
tillslutit dörren.
Hortense sade att någon kär främmande anlänt.
— Kanske Herman ? O, min Gud! Heddas ansikte övergöts
av ett svagt skimmer... ur det dunkla ögat strålade en omiss-
kännlig glädje.
Ej långt därefter kom Klinting tillbaka för att förbereda
på det kära besöket.
— Låt honom komma! bad hon otåligt.
Och nu inträdde doktor Dahl. I hela hans väsende låg ett
uttryck av broderligt deltagande. Med en lätt, men aktnings-
full bugning gick han förbi Hortense och stannade med en
tyst, men uttrycksfull skakning på huvudet framför Heddas
säng. Hennes händer vilade genast i hans... deras blickar
talade redan ett språk, som de själva förstodo.
— Herman, ädelmodige vän, denna resa har du gjort för
min skull!
— Ja, du arma martyr, jag kom för att hämta din avskeds-
hälsning ... Han lutade sig ned och tryckte sina läppar på
hennes panna ... den var kall och fuktig. Så hade även hen-
nes händer redan varit några timmar.
Emot natten, efter några tyst utbytta ord med den ny-
komne vännen, syntes hon allt svagare. Den gamle Klinting
ville icke gå till vila, men hennes bedjande blick och ännu
sakta smekande hand förmådde honom därtill.
Herman och Hortense blevo ensamma kvar. Och då Hedda
tycktes slumra, bemödade sig den unge doktorn, att bringa
tröst åt det hjärta, som långt mera än den döendes var i
behov av lindring och hugsvalelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
