Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i M. stodo tre herrar insvepta i sina kappor. De voro Bund-
ler, Herman och kapten Adlerbranth. Gotthard satt i skepps-
slupen, som, förd av taktmässiga årslag, ilade emot skonerten.
De kvarblivna sågo honom försvinna och hörde huru han an-
ropades och lade till... mera förnummo de icke.
En halvtimma kunde vara förliden. Med skumma blickar
och djupt, smärtfullt allvar i sina drag, böjde sig de tre män-
nen lyssnande ut över bryggans kant.
— De komma! sade Herman bleknande. Hör... hör det
dova ljudet av årslagen!
Slupen kom närmare, en flagga på halv stång svävade,
sakta förd av vinden, fram och åter. Det var dödens hälsning
den bar... Årslagen tystnade. Man lade till vid bryggan, och
sakta upplyftes en svart likkista, vilken inneslöt sista ättlingen
av en gammal släkt, den olycklige baron Silverspåre.
Ehuru ännu ung, men mätt på liv, som bjudit honom föga
annat än smärtor och strider, böjde han trött sitt huvud till
den långa vilan, just vid samma tid som han skulle återvända
till det innerligt efterlängtade fäderneslandet.
Baron Karl hade begärt att hans stoft måtte få blandas
med fädernejordens.
Och nu, i den tysta natten, för att ej besväras av folk-
skockning och en ovälkommen nyfikenhet, hade de gemen-
samma vännerna beslutat att visa den bortgångne näst den
sista hederstjänsten. De fyra männen upplyfte den svarta
kistan och buro den under tystnad till Adlerbranths boning,
vilken låg helt nära hamnen.
Åtta dagar efter den tysta sorgefesten firades baron Silver-
spåres begravning. Såsom sista ättlingen av en nu på manliga
linjen utslocknad familj, krossades hans adliga vapensköld.
Men i de trogna vännernas hjärtan, som känt och värderat
den redlige, unge mannens fasta sinne, hans höga själ, där
levde hans minne långt efter sedan hans namn upphört att
finnas bland de levande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
