Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mången snubba för hans skull. Nå, hon var hustru och borde
hålla mera med sin man än sin far. Allt väl... må hon en
tid känna sig nedstämd... men sedan skall hennes unga liv
åter blomstra med Guds hjälp. Hon skall tillbringa sorgeåret
på Forshälla.
Vänskap och hälsning till alla de dina, genom
din redlige
Thorsén.”
Att detta brev inom Bundlerska släkten, oaktat det svarta
lacket, icke ansågs som någon sorgpost, faller av sig självt.
Likväl blev det efter första ankomsten icke vidare omnämnt,
ty det var påtagligt att den unge borgmästarens grannlagen-
het icke älskade att höra ämnet förnyas.
Emellan de gamla herrarna, lagmannen och doktorn, fort-
gick brevväxlingen nu som alltid. Men veckor, månader, halv-
året, ja till och med hela änkeåret förflöt, och ännu talade
icke Gotthard om någon resa. Alla voro för finkänsliga att
göra ens den avlägsnaste fråga i detta ämne: man undrade
blott och kunde icke alls begripa honom. Endast Herman sade:
— Det är icke så besynnerligt. Tänk på under vilka förhål-
landen de skildes ! Skall han våga tro att en kvinna kan glöm-
ma sådant eller, rättare, förlåta det... Men älskar henne, det
gör han bestämt!
Ordentligt och utan distraktioner skötte Gotthard emellertid
sina göromål och tycktes tänka mera på stadens än sina egna
angelägenheter. Han tänkte likväl både mycket och djupt på
de senare, men han gjorde det med sans och från en olika
synpunkt än fordom. Det var ej mera, för ögonblicket åt-
minstone, den stormande, översvallande känsla, som ville
rycka himlen ned på jorden och, för tillfredsställandet av sin
egoism, uppoffra varje betänklighet. Nej, det var detta lugna
strävande efter huslig lycka, icke överspänd, icke omätlig,
men dock stor nog att fylla det rum i hans själ, som längtade
därefter.
Allt detta betänkte Gotthard, ty han kände nu livet, han
kände sig själv, men han visste även att, om hon ville bli hans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
