Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Min hjärtans gosse, min egen Gotthard... du, din
skälm, som jag håller av så att jag blir en narr på gamla
dagar! ropade lagmannen, i det han den ena gången efter den
andra pressade vår hjälte till sitt bröst. Kom in! Jag måste
väl låta dig hälsa på de andra.
Lagmanskan gick helt artigt emot sin gäst och bjöd honom
vara välkommen. Gotthard kysste vördnadsfullt hennes hand
och svarade några ord, vilka innehöllo föga sammanhang, ty
hans blickar vilade på Hortense, som äntligen stigit upp och,
nu darrande från hand till fot, bemödade sig att lugnt hälsa
på honom.
Ett par ögonblick betraktade han hänförd den sköna ge-
stalten. Den brännande rodnaden och hennes rörelse tolkade
allt vad han ville veta. Det var ej en änka, klok i erfarenhet...
det var ej en världsdam, som tänkte begagna sina fördelar.
Nej, det var ännu den bävande ungmön, insvept i sin vesta-
liska slöja.
— Dyra Hortense! sade han och bekämpade med våld de
högt vågande känslor, som i ögonblicket ville skörda belö-
ningen för fyra års försakelse. Du minns mig ännu? Våra
öden ha skiftat i många former... Vi känna våra ömse-
sidiga förhållanden.
Lättad därigenom att den första, svåra stunden var över-
stånden, vågade Hortense se upp. Men denna blick straffade
sig själv: hon fick därigenom en långt häftigare hjärtklapp-
ning, än hon hade förut.
”De komma sig ej riktigt före i afton, men det ger sig
väl!” tänkte lagmannen och omfamnade i sitt hjärtas glädje
alla människor, till och med Lidner. Denne måste efter supén
följa borgmästaren på hans rum, där han halva natten blev
sittande och höll tal, vilket likväl på intet sätt sövde vår
resande, ty halvliggande, med armbågen stödd mot sängkan-
ten, avhörde han med den mest intresserade uppmärksamhet,
alla de hundra små omständigheter, som Lidner hade att för-
tälja om Hortense och vilka förnämligast välvde sig omkring
en enda punkt, förmodan, vissheten att, under det sist för-
flutna året, en stor del av de forna känslorna vaknat för
hennes ”trolovade”, såsom Lidner uttryckte sig. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
