- Project Runeberg -  Fosterländska minnen i ord, sång och bild tillegnade svenskarne i Amerika /
16

(1894) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Du snillen åt Athen, åt Sparta hjeltar gifvit:

En oförgänglig kraft de sugat vid ditt bröst
Hvad väcker ej för ädel låga
Det kära ljud: för frihet, fosterbygd!

Hvad kunna ej de hjertan våga,

Som lifvas af din helga dygd!

Uti din högsta glans om du vill men’skan måla,
Ack, glöm att hon är till i en vålds mörka år!
Men fatta hennes bild, när frihet börjar stråla:
Hon mer än dödlig syns; sig sjelf hon öfvergår.
När hon en älskad lag försvarar,

Får hon en eld, som henne okänd var,

En egen kraft, som sig förklarar,

Hvart hon sin öppna kosa tar.

En dygdig allmänhet, som stadgad frihet andas,

1 täflan på dess fält hvart enda snille ser;

Der är man redan stor, när man i hopen blandas,
Hvart steg man högre går, odödligheten ger.
Men, i en allmän sinnesvilla,

När äran mer ej lifvar folkets själ,

Den dygdig är, han lefver stilla
Och hjelte den, som ej är träl.

Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lemna?
Vid tanken af min tid har stämman blifvit svag.
O, frihet, fosterbygd, får man ej mer er nämna?
Ha vi ej hjertan mer att känna ert behag?

I, första dygder, som vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er kan själen verka,

Men aldrig verka något stort.

Uti de tidehvarf, som lyst af rena seder,

Med dygder ärans ban man endast fylla trott;

Nu skördas på dess fält en lös och flyktig heder,
Och videt ränner upp, der lagrar långsamt grott.
Gån, svage, att ert offer bära
För lyckans fot och köpen, utan blygd,

Med feghet en föraktad ära,

Men vågen aldrig nämna dygd!

Hvi sker, att utan kraft sig våra snillen möda?
De känna ej den drift, som stora ämnen ge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:51:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fosterland/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free