Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1. Skaldestycken af svenska skalder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sofvit {amn i famn om natten
I månskensstrålars silfverflor
På vallmosäng vid dunkla vatten,
Vid vaggsång af en englakor.
Nu stå de hjertans morgonkrya
Med lynnen riktigt arlanya.
Den ene ropar: “högben, kom!1’
Och storken ser förnäm sig om
Och tågar rakt till deras sida
Och frågar: uha’n I lust att rida?”
Ocn gossen s varar: “jag vill fara
Låt mig få sitta på din rygg!
På jorden skall så vackert vara,
Men flyg helt sakta, var ej stygg!”
Och han sprang opp på hvita dunen,
Så att det yrde lätt af fjunen;
Men storken sporde: “flicka du,
Vill du ej också resa nu
Och bli ett barn åt någon moder?
Men nej—försagd och blyg hon stod
[der.
Så bar det af. Så fri och yster
På hvite storken sväfvar han
Och vinkar afsked åt sin syster,
Till sist han som en prick försvann.
Hon, som var nyss så rädd att fara,
Nu gerna önskat med få vara,
Det kändes tomt, hon var ej glad,
Och om ett år hon storken bad,
Som kom ocli reste sent och tida,
Att få härnäst på honom rida.
Och barnen växte opp på jorden;
Den lille pilten var en man,
En fager mö var flickan vorden,
När först de råkade hvarann.
Var det ett tidigt morgonminne,
Som slutligt sinne drog till sinne?
Var det den skälmske storken, säg,
Som förde samman deras väg?
Jag tror, att ödet just höll af dem,
När samma nior det icke gaf dem.
Du skulle hyddan se i lunden,
Der nu sitt hem de begge ha!
Jag vet ej rätt, hvad som är grunden
Att storkar trifvas der så bra
Och särskildt eny som står på taket
Helst öfver innersta gemaket
Och går ocli klapprar med all flit,
Så högrödstöflad, silfverhvit.
Och bättre, säger mor, hon tvinnar
När han får bra med strån och pinnar.
Hvar höst han ger sig af på färden,
Men syns hvar vår på taket stå
Igen ocli titta öfver gärden;
Och får jag döma af de små,
Som jag har leka sett i sanden,
Så far han ofta nog till stranden
Af den der vallmokrönta ön
Och hem tar än en pilt så skön
Och än en tös med vänligt löje:
Det måtte göra storken nöje.
Han svarte: “gerna, kom med samma!
Dumt, att i fjol du nej mig gaf:
Nu kan du ej få samma mamma,
Som den der pojken, du höll af,
Ty, ack, hon slumrar under tufva;
Men kom ändå, min lilla dufva,
Håll mig om halsen omtänksam
Och skrik ej förr’11 vi kommit fram!”
Och otn hans hals sin arm hon lindar
Och han flög af med himlens vindar.
Som skol magister nu han spetar,
Och ser han odygd eller spratt,
I tröjorna de små han petar
Med näbben och blir lönt med skratt,
Men deras skydd han ock förbiifver
Och orm arne från gården drifver,
Ocli tålig vänder han sig om,
När barnen ropa: “högben, kom!”
Ilvar qväll han lyss från
stugtakshal-Om snällt de läsa aftonpsalmen, [nr.en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>