Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D& man passerat Fryksddlshöjden och kommer till Brunskog, blir man lätt
varse Vesterlandets karakter: en behaglig omvexling af böjder och mindre
dalg&ngar, en natar, som en resande betecknande kallat en täck oreda; men
ingenting i större skala, ehuru visserligen i somliga delar af Nordmarken
och Jösse härad bfide vilda och vidsträckta bergstrakter förekomma. De
förnämsta sjöarne äro Glafsfjorden och Vermelen, hvilka högst obetydligt
höja sig öfver Venern, med hvars omgifningar deras stränder äfven hafva
mycken likhet VenerslraUen är Yermlands fruktbaraste bygd, p& samma
gång den äldsta och först befolkade. Venern skickar här sina vikar långt
in i landet. Dessa synas likväl icke alltid på kartan, ty många af dem äro
nu igenvallade och utgöra, med en och annan fots upphöjning öfver sjöns
vattenyta, Vermlands största sädesfält omkring Nor, Grums, ölme o. s. v.
Ingenstädes i Vemland finnes spår till någon yngre bergsbildning.
Allmänna bergarten är gneis i åtskilliga förändringar. Närmast de stora
järnmalmslagren på Persbergs, Nordmarks och Tabergs gruffält får han en
större tillsats af glimmer. Jordmånen är i allmänhet grusblandad, och lera
i mäktigare lager förekommer endast i Venerstrakten på Vermlandsnäs och
i Fryksdalen. Granskapet med fjällen och den höga norden är af större
inflytande pä luftstrecket, än som af landskapets relativt oansenliga höjdläge
kunde väntas, hvilket i synnerhet är märkbart i landets östra del och den
trakt som geuomflytes af Klgrelfvbn.
Nordliga Vermland utgöres ännu till vissa delar af en äästan oafbruten
ödemark, mest bebodd af Finnar, som föda sig af jagt, fiske och den
sparsamma afkastningen af de svedjeland, som de uppröja åt sig på
bergsslutt-ningarne. Längre mot söder vidtager ett mera öppet land och dermed
följande åkerbruk; men fälten äro merendels obetydliga, så att man, utom i
Venerstrakten, sällan får se några stora sammanhängande gärden, utan
mestadels endast odlade fläckar, kringströdda utan ordning kring gården, hvars
bygnader äro lika oregelbundna som åkertegarne. De små jordlapparne blifva
likväl häfdade med omsorg och vermlandsplogen är bekant öfver hela Sverige.
Den köres allmännast med hästar, mycket sällan med oxar,’ hvilket icke
öfverensstämmer med vermlänningens arbetslynne, som är ifrigt och raskt
drifvande. Oaktadt den undfångna skötseln ger dock jorden vanligtvis knappa
skördar, hvilket kommer sig dels af bristande mylla i jordytan, dels af en
kall och granitartad grund. Men om äfven under sådana förhållanden
åkerbruket och dermed följande ladugårdsafkastning är föga gifvandé, ega landets
inbyggare likväl en rik ersättning i de skatter, som skogarne och bergen
erbjuda. Timmer flottas på de flesta af Vermlands elfvar och en resande
far ej många mil utan att räkna en mängd sågar. Ännu vigtigare än
trähandeln är bergshandteringen. Ur grufvor, hyttor och masugnar flödar liksom
cn ström af järn, som sprides kring hela vida verlden, och utan hvilken
inkomstkälla halfva Vermland slmlle sjunka tillbaka till en ofruktbar öde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
