Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hufvudbygnaden inom en Värendsk bondgård, som i äldsta tider bestod
af en mängd små och stora bygnader, uppförda för olika ändamål, utgjordes
ursprungligen af en låg, fristående stuga, “Stova", som ock senare fick namn
af “rökstofvart. Denna rökstofva utbildade sig under tidernas lopp till ett
slags medeltidsbygnad, som ännu förekommer under benämningen “Lfigstofva“
— låg stuga — som sedan, allt efter taklagets olika beskaffenhet, fick
namn af “Åsastofva“ eller “Sparrastofva“. Lågstofvan uppfördes gemenligen
med gaflarne i öster och vester, hvilket på Värendspråk hette att stofvan
stod “solrätt". Utanför dörren var ett genom sidoväggar tillslutet skjul,
som bildade ett slags förstuga, “farstua", med ingång åt söder genom en
mycket låg, men grof och fast dörr, som inifrån kunde läsas med en bom
eller skjutvred, så kallad “skotte". Innerst i ’förstugan var en särskild
af-balkning för hönsen, der dessa hade sin stång eller vagel, på det tuppen
uied sitt galande skulle tjena husets hjon till klocka samt skydda det mot
gastar ocn trolldom. Utanför förstugan fans stundom en förstuguqvist, en
mindre utbygnad, som kallades “tvist" eller "bislag". Lågstofvan hade sin
benämning efter långväggarne, .som timrades helt låga, knappast mer än
halfannan eller två meter öfver marken. Att förekomma golfdrag och
öfver-hafvud för att fä stugan varmare, omgafs stenfoten utvändigt med grästorf.
Härigenom bildades utmed stenväggen en grönskande sittplats, en “torfbänk",
der de gamle hade ett älskadt tillhåll sommartiden. Hvad som brast i
väg-garnes höjd ersattes genom en så mycket ansenligate takresning. En grof
lång stock, hvilande med ändarna på de spetsiga gafvelröätena, bildade
sjelfva ryggåsen, som för öfrigt uppbars af flera i “vågbordet", eller öfversta
väggstocken infälda sparrar, hvaraf dylika stugor äfven kallades
“Sparra-stofvor".
Den inre anordningen af en sådan gamma» stuga var i korthet
följande. Nedra delen af rummet närmast dörren upptogs till större delen af
eldstaden, ett ofantligt murverk, hvars baksida hvilade mot stugans norra
långvägg. Nederst i denna fyrkant var én grop eller håla kringlagd med
stora stenar, hvilka utgjorde eldstaden och fick namn af “grufvan" eller
“askegrufvan". När en tiggare kom -till bys, satte han sig efter gammal
sed alltid i grufvan, det vill säga på stenläggningen, som omgaf eldstaden.
Innanför grufvan’ låg den stora ugnen, hvars betäckning ofvantill och
utvändigt bildade ett vidsträckt plan, der Ifonden brukade torka sin säd och
dit man äfveu plägade hänvisa inbyseshjon och tiggare, som begärde
husrum öfvér natten.
Fastän huset blott bestod af ett enda rum, var det likvål afdeladt i
tre särskilda delar, ehuru utan mellanväggar. Skilnaden mellan de olika
avdelningarna eller rummen utmärktes genom tvenne tjocka afbarkade
gran-stänger, de s. k. “kronstängema", hvilka voro fästa i sparrverket och sträckte
sig tvärs öfver. rummet, något mer än en manshöjd öfver golfvet. Det
nedersta rummet, som sträckte . sig från . nedra gafveln till första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
