Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för stycke. — I något af uthusen var ett rum, “herberget", beståmdt till
herbergerande af kringvandrande personer, samt en drängstuga. De
öfriga-bygnadéraa voro efter beqv&mlighet inredda till stallar, logar, hugghus,
torfhus, redskapshus m. m. Till den kringbygda gården inledde vadligen
tvenne inkörsportar, den ena åt “bygatan" och den andra åt “toften”,
benämningen på den närmast gården liggende åkerjorden.”
“I hvatje by fans dertill alltid en samlingsplats under bar himmel,
ett slags litet torg, der alltid några större stenar lågo, vanligast lagda i
fyrkant, till säte för byns fäder och dit byamännen, efter förutgången
kallelse af åldermannen, på en af honom bestämd tid, infunno sig. Sedan
åldermannen gått genom byns gator och trummat vissa slag för hvarje port,
ackompagnerad med ett gällt gläfsande af bandhundarna, som aldrig kunde
rätt förlika sig med trumman, samt utropat en viss timme för
sammankomsten, sågos byamännen på den bestämda tiden troppa af till bytorget
Vid dessa sammankomster afgjordes - byns allmänna angelägenheter, såsom
v&ngarnes uppgifvanäe, lössiäppande af kreaturen, gärdesgårdarnes
underhållandet, afgifter till stamböcker, ”knfiflingarnes" justerande o. s. v. Dessa
knäflingar, ett slags kontraböcker, som förvarades af åldermannen, voro fyiv
kantiga qtock&r, en aln långa och en tum tjocka, försedda en hvar med
det hemmans bomärke, som den tiQhörde, och hvarå medelst olika
inskärningar utmärktes uraktlåtenhet med stängsels underhållande, vårdslös tillsyn
Ofver kreaturen o. d., hvilket allt belädes med böter, som redovistes vid
M&rtensmessan”.
“Det är ett gammalt talesätt, att jorden är allas vår moder, och man
kan icke undgå att se, huru öfver allt den råa menniskan får en slags likhet
med den jord, som sett henne födas, och af hvilken bon erhåller sin näring.
Man behöfver blott kasta en blick på den sydskånska jorden. Huru frodig
och välmående ligger den ej utsträckt och “gassar sig“ mot solen, alldeles
obekymrad, vill man nästan tycka, om denna lyser eller icke; ty med ett
nästan oförändradt utseende emottager hon så väl solskensdagen, som den
regniga. Utan att synnerligen förblekna för en långvarig brännande solhetta,
eller särdeles förhöja sin grönska för de blida regnen, tyckes hon i det
längsta vara sig sjelf nog. Den sydskånska bonden, föga tillgänglig för
intryck utifrån, yfver sig också, frodig och välmående, der han hvilar i sin
“kakelugnsbänk", eller sitter i sitt högsäte vid bordsändan med en
sjelfbe-l&ten min,- som tyckes icke endast säga: “här sitter jag“, utan äfven: “här
blifver jag sittande". Belåten med det närvarande, är han en fiende till
alla förändringar och hörer af naturen till de konservativa. Svårligen kan
han förmås att med uppmärksamhet lyssna till nya förslag och ännu svårare
bringas derhän, att han antager dem, huru nyttiga de än må vara. Ej
geraa låter han öfvertala sig till något af ståndspersoner, för hvilka han
hyser ett misstroende, som har sin grund i det sätt, på hvilket många af
dessa behandlat hodom. Skall han öfvertalas, sker det lättast af en bonde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
