Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stundom befatta sig med qvinnoslöjder, finner man & andra sidan q vinnorna
oförtrutet deltaga i de tyngsta jordbruksarbeten. Årligen gjorde förr en
mängd unga karlar utvandringar, mest till. Skåne, der de genom tröskning
och annat arbete förskaffade sig uppehälle Barat en besparing i spannmål,
den de hemförde till sitt d& magra hemland. Detta har nu med
jordbrukets vunna förkofran upphört. En märkbar olikhet ger sig här, liksom
annorstädes, tillkänna i folkets lynne och väsende, dock mest mellan den
halländska strandbon och allmogen i provinsens skogs och bergsbygder.
Den förre, som ofta vaggas pft de oroliga böljorna, har af dem lärt sig
vara rörlig och i följd deraf mycket fallen för ombyte; hvaremot bergsbon
är mera fästad vid hemmet och sina förfäders seder och bruk. De gamla
ryggässtugorna med fönster p& taket bibeh&lla sig till och med ännu på
några ställen i bergsbygden, men äro stundom tillika försedda med
väggfönster. Folket är i allmänhet högrest och välväxt, såväl män som
qvin-nor; de senare hafva mångenstädes någonting groft och karlavulet bide i
hållning och anletsdrag; d& i andra trakter, särdeles emot gränsen af
Ves-tergötland, Hallandsqvinnorna äro utmärkta föc sitt väna, till och med sköna
utseende.
Hallandsås, som skiljer Skåne från Halland, och hvilket
vördnadsbjudande landamäre hvarje resande har att öfverfara, som ämnar sig från det
ena till det andra landskapet, består i allmänhet icke af berg, utan af en
äfven i sina djupaste lager sammanhopad grusmassa, späckad med större
och mindre gråsten. Åsen, som liknar en fjällrygg och synes på flera mils
afstånd, böljar vid hafvet och sträcker sig längs Karups och Hasslöfs
socknar i Halland samt förlorar sig i Skåne, till hvilket land hela den
södra sträckningen hörer. Ingen, som från skånska sidan sträfvat sig
uppför backarna till höjden af den nära tvåhundra meter höga Hallandsåsen,
lärer försumma att derifrån kasta ännu en blick öfver den bördiga skånska
slätten. Den tafla, hvilken, särdeles en vacker sommardag, utbreder sig
under åskådarens fötter, hörer också onekligen till dem, som icke gerna
kunna glömmas: i djupet framglänser mellan lundar af ek och bok
Engel-toftas välbygda herresäte med sina farmer och rika sädesfält och der
bortom en mängd kyrkor skimrande på den solbelysta slätten; i öster höjer sig
en bokbeväxt fjälltopp och i vester KullaVerg, som, ehuru det icke ligger
längre bort, presenterar sig i den blåa dimmiga mantel, som afståndet alltid
kastar öfver föremål af mer gigantiska proportioner. Ett och annat segel
på den högblå hafsytan, blomsterdoft och fågelsång äro bipartier, som icke
heller fattas i denna herrliga tafla.
Sedan man en stund färdats genom en bokskog, som mellan sina
höjder och dalar bildar intagande utsigter öfver Kattegatts ändlösa vattenspegel,
försvinner i ett ögonblick all denna herrlighet; den hänförande natur, af
hvilken man nyss fann sig omgifven, är liksom genom ett trolldag förbytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
