Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bild pryda nära nog hvarenda boning i vårt land; ja, långt bort i Amerikas
vildmarker återfinner man den i utvandrarens koja; det sista, kära minnet
från ett land, man väl kan lemna — aldrig glömma!”
Slutet af samma minnestecknares tal lydfle: v
“Pröfningar och sorger kunde han (konung Carl) i det enskilda lifvet
lika litet som andre dödlige undgå. Visserligen beskärdes honom, för få år
sedan, glädjen att se en älskad dotter förmäld med Danmarks tronföljare;
men ende sonens bortgång var ett hårdt slag, ett ännu hårdare hans ädla
makas frånfälle. Hastigt utvecklades sedan den sjukdom, som redan förut
angripit honom och som slutligen nedlade honom på dödsbädden. Djupt
bekymrade, sågo vi honom med brutna krafter anträda resan till Aachens
helsokällor, derifrån han endast skulle återvända för att dö, icke på sitt
kära Ulriksdal, dock på fosterlandets jord. Uppriktigare deltagande har väl
sällan ett sorgebud väckt,än det af den 18 September; mera gripande
Eriksgata har aldrig konung gjort, än kung Carls stoft från Malmö till
Stockholms konungagrift. Stilla och tysta stodo tusende församlade, der tåget
sakta drog fram; båren höljdes af blomster och i allas ögon glänste heta
tårar, de första och enda konungen kostat någon af de millioner, som lydt
under hans spira. Lyckligt det land, om hvars konung sådant kan sägas! Ära
åt den konung, om hvilken det säges!”
Då tempelklockan i Malmö, den 18:de september 1872, förkunnade,
att det led till aftonen, kallades den ridderlige konungen hem till de
himmelska boningar, dit hans kära närmaste gått förut. Han hade då uppnått
en ålder af endast 46 år, 4 månader och 15 dagar.
Kung Carl dog som en behjertad man —sä som han lärt oss i sin egen
‘ ‘ Trosbekännelse:"
“Jag tror att dödens makt ej själens lif kan släcka;
Att grafvens mörker ej i evighet kan räcka;
Ur stoftets tysta natt vi väcktes upp till ljus,
Så ga ur döden vi till Faderns helga hus.
När jordens sol gått ned, dess sorg och strider hvila,
Då gryr för oss en högre, himmelsk dag
Och i Guds eget anlets sken vi ila
Till frälsta andars syskonlag.”
En slant i håfven.
I en liten torpstuga i norra Bohus län — det är nu många, många år
sen — var det en söndagsmorgon i början af sommaren mer än vanligt
pyn-tadt och fejadt. Mor hade varit uppe i ottan, sopat stugan i hvarenda vrå,
satt doftande björkruskor i spiseln och bestrött golfvet med fint, nyss
hac-kadt enris. Husets samtliga invånare, man, hustru och två barn, en flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
