Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var ej blott en lust hos de gamle att hämnas hvarje liden oförrätt, det
var en pligt, som ingen fick undandraga sig, en pligt för en hvar ej endast
mot sig sjelf utan också mot sin slägt. Hvarje man kände sig ej blott som
en man för sig utan som led af sin ätt, hvars heder var hans. Hvarje ätt
var ett slutet helt för sig, ett slags stat i smått, och man kunde då tala om
ättens ära, som man i vår tid talar om statens. Ännu i dag taga staterna
till “blod och jern,” när de finna sin ära kränkt — detsamma gjorde blott
de forna ätterna.
Vilja vi söka den innersta grunden till detta förhållande, finna vi den
der, hvarest vi finna utgångspunkten till alla nordens stora och vidunderliga
bedrifter: i folkets karakter. Vi finna den i dess brinnande lust efter heder
och anseende. För döden var man icke rädd, blott för allt, som kunde fläcka
hvad man kallade sin eller sin slägts ära.
Lika mäktigt som månheten om ättens ära verkade lystnaden efter
guld och rikedom. Men denna var oftast blott ett uttryck för samma
karaktersdrag, för begäret efter heder. Lika litet, som man dräpte hvarandra
blott af blodtörst, lika litet älskade man, samlade eller lade under sig guldet
för dess egen skull: man gjorde det blott för att dess bättre kunna samla
kring sig stora skaror af följesmän, genom hvilka ens heder ännu mer
kunde växa — detta var det sista målet för hvarje nordbos åtrå. T. o. m.
kärleken, kring hvilken de gamla sagorna — dock långt ifrån flertalet —
röra sig, måste ofta gå i ärebegärets tjenst.
* * *
De män, som äro sagornas hufvudpersoner, “hjeltarne,” som öfver
hufvud röra sig i deras förgrund, stå städse genom sina personligheter högt
öfver den stora massan: de äro som mest utrustade med ovanliga
kropps-och själskrafter.
Hvad deras yttre utseende vidkommer, finnes det i hela den rika
sagolitteraturen, der personer snart sagdt i tusental stå med tydliga drag som
fotograferade för oss, endast några få män, hvilkas yttre fägring
framstäl-les som mera fullkomlig. Man är nog i allmänhet benägen att skänka den
manlige nordbon Fritjofs idealt vackra drag, sådana Tegnér tänkt sig dem
och professor Malmström tecknat dem, sådan han står äfven för oss, då han
i kung Rings sal låter sin ludna björnhud falla:
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
De ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull,
Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå-
Men, som sagdt, blott högst få nordmän tillskrifves det i sagorna
någon egentlig skönhet. En af dem, “sagornas älskling,” Gunnar från
Lidarände, tecknas i Nials saga så: “han var vän att se och ljuslätt, blåögd och
blixtögd och röd i kinderna. Håret, stort och gult, föll fagert. Han var
stor till växt och stark och den vapenflinkaste, hvart han kom.” Om en
annan äfven mycket bekant man, Kjartan Olofsson, heter det: “han var
den skönaste man, som födts på Island; han var ljushy ad, hade kraftiga, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
