Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sålunda framstår Snorre, såväl i sitt enskilda lif som offentligen, slugt
beräknande, handlingssäker, då det gäller. Fast det stora flertalet af de
gamle nordborna med honom äro andligen i slägt, gå de dock ej upp mot
honom i förmågan att alltid låta sina handlingar ledas af klokhet och lugn
försigtighet, så att den största möjliga fördelen för dem sjelfva eller det
allmänna må kunna vinnas af förhållandena, sådana de nu en gång gestalta
sig. Väl förmå de att som han bevara midt i passionernas hetta och yra
sitt hufvud kallt och klart, att behålla sin omdömesförmåga skarp och
oberörd af alla yttre och inre slitningar; hatet — ty oftast är det fråga om
hämd* — förbländar dem ej; de erkänna t. ex. fullt en motståndares goda
egenskaper och mäkta ställa sig på hans ståndpunkt. Men denna klara
skarpblick hindrar dem ändock ej från att orubbligt följa hvad lidelsen
bjuder dem, att på det eftertryckligaste vis sätta i verket, hvad denna omsider
hos dem gjort, så att säga, till en lugn föresats, äfven om hvad de så
föresatt sig strider mot rättvisa och billighet och framför allt vidtseende
klokhet. De se, att om de taga det eller det steget, draga de sig sjelfve och
äfven sina fränder i döden — och likväl taga de steget fullt ut. De kunna ej
annat, ty de vilja framför allt hvad månheten om egen och fränders heder
drifver dem till.
Vi taga ett bjärt exempel: Skarpheden i Nials saga — mannen med den
resliga ranka växten, det ljusbruna håret, som vid pannan slog sig i en
obändig hvirfvel, med de bleka, skarpa dragen, den krökta näsan och den
utstående, fula munnen, som alltid tyst log, så att tänderna lyste, när något
vigtigt skulle ske, oftast när en ovän, som gjort honom eller slägten något för
när, skulle nidas* eller falla.
Samman med sina bröder har Skarpheden på grund af elakt förtal
fattat hat till en sin fosterbroder Höskuld, som är mycket afhållen af deras
fader Nial. Fosterbrodern fälles till sist af Skarpheden och hans bröder.
Efter dråpet berätta de sin fader allt.
“Dystra tidender fören I med eder, sade Nial, “och hårdt är att få höra
slikt, ty, skall jag det säga, går detta mig så djupt i hjertat, att jag hellre
ville ha mist två af mine söner och haft Höskuld i lif ve.”
“Du kan urskuldas,” sade Skarpheden, “du är en gammal man, och
underligt är ej, att du grufvar dig.” Nial svarade:
“Det kommer sig mindre af ålderdomen än deraf, att jag bättre än 1
ser, hvad på detta skall följa.”
“Hvad skall då följa?” frågade Skarpheden.
“Min död och min husfrus och alle mine söners,” var Nials
olycksbådande svar.
Skarpheden, som förut ofta visat aktning för sin förutseende faders
spådomar, dem han sett gå i fullbordan, och som derför har all anledning
att göra sitt till för att hindra eller hejda uppfyllelsen af denna sista — han
gör dock omsider all räddning omöjlig och gör det lugnt och fullt medvetet.
— Med stort besvär, efter vådliga svårigheter har man omsider på Altinget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
