Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säger. Dä tolkar den äldre qvinnan det för dem; han, mannen, säger, att
de skola få som rättfåuget gods, hvad de tagit nere i jordkulan, om de gifva
dem, qvinnorna, friheten.
“Denne man,11 säger qvinnan, “är jarl och min son; min moder
stammade från Viken. Lösen 1 oss, skolen I allt få större gagn än eljest af det
gods, I med makt tagit, ty det är sagdt, att sorg och suckan tidt följa
svärdet.”
Nordmännen sätta qvinnorna utan besinnande i land och lönas med
gyllene ringar.
Ej sällan visar man sig ädelmodig äfven mot sin värste ovän, ja, om
denne också gett den skonsamme oläkelig skada eller vank. Mera än en
saga har sådant att berätta.
En af de mera framstående skalderna, Hallfred Vandrådaskald, konung
Olof Tryggvessons tillgifnaste man, hade just den person, han gjort mest
ondt, att tacka för det han i ett kritiskt ögonblick fick behålla lifvet.
Hallfred fick en gång af konung Olof i uppdrag att söka upp bonden Torlef
Spake samt taga honom af lifve eller ock göra honom blind, för det han ej
velat taga emot kristendomen. Hallfred kunde ej vägra konungen detta,
fastän han sjelf var allt annat än god kristen — det sades att han städse
höll gömd i sin penningpung en liten bild af Tor, skuren ut af en tand.
Förklädd till tiggare, öfverföll han Torlef och stötte ut hans ena öga, men
lät honom behålla det andra efter trägna böner. När konung Olof fallit,
trifdes Hallfred ej längre i Norge. Han drog till Sverige. Hans föresats
var att här fälla Erik Jarl, som varit med om Svolderslaget, hvari Olof
dukat under. Han kom till en gård, i hvilken jarlen uppehöll sig med sina
följesmän. Bland dem var Torlef Spake. Hallfred blef emellertid slagen i
fjättrar, hvarpå jarlen bjöd, att han skulle dräpas, enär han en gång
tillfogat följesmannen Torkel så svår skada. Då reste sig en gammal gubbe,
trädde fram för jarlen och bad honom skänka Hallfred lifvet.
“Underligt är det, att du, Torlef Spake,” sade jarlen, “ber för honom.
Minnes du ej det onda’ han vållat dig?” Torlef svarade kort:
“Det är min önskan, herre, att I skänken honom lifvet.”
Derpå gaf jarlen med sig, och Torlef stiftade sedan vänskap mellan
honom och sin forne ovän Hallfred. “Denne,” står det i sagan, “lärde så
känna Torlef som en ädelsinnad man.”
En annan grupp personligheter, som sagorna visa oss, utgöres af dem,
os hvilka lidelsefullheten och handlingskraften ej äro så starkt utpräglade,
men som äro tysta, begrundande, djupt inåtvända naturer, de der, i stället
för att handla, uteslutande tänka klart och klokt, lägga råd och visa sig som
säkert förutseende män. I jemförelse med förut nämda äro de ett ringa
fåtal. Jag påminner blott om den kände Nial, från hvilken ingen går rådlös
bort och som tänker för sig och alla — för det mesta vist och klokt, ibland
listigt och ränkfullt.
Till sist stå ett par personer enstaka qvar, dem sagorna stält i ett ljus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
