Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket dyrbar last, bland annat en mängd dyrbarheter, hvilka tillhörde konung
Fredrik den förste, och dem han låtit hemta från sitt arfland Hessen. Men
det kostbaraste var en klenod, som en tysk prinsessa skickat till konungens
gemål, bestående i en liten vagga af rent guld, rikt besatt med perlor och
ädla stenar.
Såsom det icke var ovanligt den tiden ihjälslogo öboarna det strandade
fartygets besättning, och sedan de utplundrat lasten, borrade de skeppet i
sank, så att ingen visste hvart det tagit vägen. Bland presterna på ön fans
en man vid namn Mikael Koch, som var kyrkoherde i Klöfvedal. Denne
fick af någon anledning kunskap om brottet, men af fruktan för de
half-vilda skärgårdsborna vågade han icke yppa hemligheten. En tid efter det
fartyget försvunnit kom en fiskare en dag till prestgården och skänkte
pre-sten en dyrbar, skönt arbetad spatserkäpp, som varit bland de från fartyget
röfvade sakerna. Koch emottog gåfvan och, vare sig han icke misstänkte
förhållandet eller annars icke brydde sig derom, men när han ett par år
senare kom upp till Stockholm såsom herredagsman, visade han sig ofta på
gatorna med den vackra käppen.
Händelsevis fick konung Fredrik en dag se den och igenkände den
såsom sin tillhörighet. Presten menade väl, att den var hans rättfångna
egendom, men konungen styrkte sin rätt i det han visade en hemlig gömma
i käppen, i hvilken låg ,instucken en rulle med guldmynt. Händelsen
väckte uppmärksamhet och satte misstankarne ånyo i gång, att skeppet
blifvit plundradt. Sjelf undslapp väl Koch tilltal, men blef genast förvisad
från Stockholm. Emellertid anstäldes nya spaningar och dessa ledde till
den upptäckt, att den nämnda guld vaggan befunne sig hos en bonde på
gården Stordal.
På konungens befallning skickades genast några soldater till Tjörn,
för att häkta de brottslige och om möjligt skaffa reda på klenoden. Men
befallningen hölls icke hemligare än att bonden fick nys om besöket och
skyndade att nedgräfva vaggan i Stordals utmark. Under länsmannens
uppsigt höllos undersökningar här och der i gårdarne, men när knektarne
icke funno hvad de sökte, lemnade de åter ön och läto de angifne vara i fred.
Fyra år derefter blef Stordalsbonden sjuk. När han låg på sitt
yttersta efterskickade han presten, anförtrodde honom hvarest han hade gömt
sitt rof och bad, att så snart han vore död, presten ville uppgräfva vaggan
och återställa den till konungen. Men knappt var presten utom gården
förrän den sjuke ångrade sin öppenhjertighet. Sajnlande sina sista krafter,
kröp han ur sängen, smög sig med vacklande steg ut i marken och gömde
sin nedgräfda skatt på ett annat ställe. Så fort mannen var död, infann sig
presten för att fullgöra sitt uppdrag; men huru man gräfde och sökte stod
den gömda klenoden icke till att finna. I dödsstunden hade bonden
synbart ansträngt sig för att utvisa det nya gömstället, men hans krafter voro
så medtagna, att ingen förstod hvad han sade.
Emellertid är man på Tjörn än i dag fullt öfvertygad om att drott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
