Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
staf, visar det öde, som öfvergick den pietistiska sekt, hvilken af sin senaste
uppehållsort fick namn af “Skevikare” eller “Främlingarne på Venndcn.”
Vid en kyrkovisitation, som biskop Witte i Åbo höll i Kelfvio socken,
nära Gamla Karleby i Finland, 1725, anmälde forsamlingens pastor, Erik
Falander, att kornetten Jakob Eriksson på Bengtila hemman som oftast
af-hållit sig från gudstjensten och på ett års tid ej begått H. IL nattvard. På
biskopens fråga om anledningen härtill, svarade Eriksson bland annat:
“härtill har jag af frihet ibland gått till kyrkan, men härefter sker det icke
mer.” — Nu begynte en följd af förhör, rättegångar, remisser och
åter-remisser, hvilka slutade dermed, att Eriksson, hans hustru, barn och broder,
sergeanten Erik Eriksson, samt tre tjenare, som ej ville öfverge sitt
busbondefolk, dömdes att “genom landsförvisning skiljas från riket och föras
till den utrikes ort de sjelfve helst åstundade.”
Såsom det var att förutse, omgaf den obilliga domen de landsförviste
med en martyrgloria, hvilken lockade andra att söka vinna en dylik, och tio
dagar efter deras ankomst till Köpenhamn sågo sig bröderna Eriksson
om-gifne af sextioen personer, hvilka frivilligt öfvergifvit fäderneslandet
för att följa dem i landsflykten. Af danska regeringen fingo de ankomne
tillstånd att nedsätta sig i Altona eller Fredericia. Sällskapet valde den
senare staden, men då de vägrade att aflägga trohetsed, såsom stridande, mot
Kristi och hans apostlars lära, blefvo de drifne derifrån och tvungne att gå
till sjös. De beslöto då att resa till Holland, och anlände till Amsterdam
den 3 juni 1735, efter att under hela den föregående vintern ha varit af
stormar kastade kring Belten och Nordsjön. Från Amsterdam begåfvo de
sig inom kort tillbaka till Fredericia. Härifrån flyttade de till Altona,
hvarest kornetten Erikson afled 1737. Under ledning af hans bror, Erik
Eriksson, begaf sig nu sällskapet till en by Surhuisterveen, nära staden
Leuwarden i Holland, der det bodde i något mer än två år. Då
befolkningen i trakten visade sig hätsk och begynte förolämpa de landsflyktige, sökte
de en fristad i Rheinau, der de uppehöllo sig i nära tre års tid och bemöttes
med mycken välvilja af grefven af Neuwied. Det oaktadt hade sällskapet
att’utstå många vidrigheter, hvarför det återvände till Altona 1743. Efter
ett kort uppehåll derstädes beslöto de att öfver Danzig begifva sig till Ösel.
I Danzig mottogos de af en välvillig man, Keyser, som erbjöd dem att bebo
ett honom tillhörigt hus; men strax blandade sig stadsmyndigheterna i
saken. Man betraktade med fasa ett sällskap, “som hvarken var lutheraner
katoliker eller reformerte” och för sitt religiösa tänkesätt blifvit utstött
från sitt fädernesland. De olycklige fingo ej gå i land, ej hemta
dricksvatten, och när en af dem dog, förbjödos de andra att följa honom till grafven.
Af medlidande erbjöd en katolsk adelsman dem*fri bostad på sitt gods nära
Danzig, men när vagnarne med deras bagage voro lastade, kom bud från
samme man, att han, till följd af hotelser från abboten i Oliwa, icke vågade
herbergera dem. När nu nöden var som störst, anlände ett bref från
general Puttkammer i Wollin, med rekommendation till en hans slägting, öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
