Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu må tro, ho vart te sej; i skrämsla satte ho te å storlipa; men ve ho
snöt sig i fingrar, följde näsa mä å vart så lång, så ho hån g ännä ner
teför-klädsbånnä. Dä fikk ho, förståss, för ho önska sej att hva ho dro på, skulle
dä bli långt. Hurte’ss dä sen gikk mä gummä-kraken, vet inte ja; men fäll
ä saga sanning, för ja hord’na åf Skammare-Jan, å han hord’na nästä
kbk-karns, når han va der å gjole skor i höstas.
Anmärkningar.
a och e uttalas långdraget och skarpt betonadt, nästan såsom dubbelt a och e; o åter
är det i munarterna vanliga mellanljudet ua. Unnatagsgummä, gumma, som åtnjuter
fördel eller underhåll af andra; föå åklär föda och kläder; hokke hvilket; grunna begrunda,
betänka; tveta åf afhugga på tvären; stäkkuger kort; dämma dermed; frrkata fresta,
pröfva, försöka; knäja egentligen gå med böjda knän, gå med ansträngning; hytta åf gå,
brista af; datt, imperf. af dätta falla; Skammare-Jan Skomakare-Johan; nästä klokkams
hos klockarens.
Om qvinnan i Nordens forntid.
Nordens sagor upprulla för oss en rundmålning af egendomliga
skap-lynnen och plägseder. Poesien qväller der fram i ymniga flöden, kraft
ligger i handlingen, tyngd i ordet. Huru mycket har ej vår tid att lära af dem
i tankens djup och uttryckens korthet? Våra fäder sade mycket i få ord;
nutidens barn säga litet i många ord, och mena ännu mindre.
Ehuru dessa sagor hufvudsakligen beröra händelser i Island eller
Norge, torde vi dock kunna antaga, utan att begå allt för stort misstag, att
samma uppfattning af lifvet väsentligen gjorde sig gällande öfver hela
Norden, likasom språket, ehvad det kallades danskeller norröna (nordisk) tunga,
till långt in i medeltiden var det samma, endast med den skiftning, som nu
munarten i det ena landskapet skiljer sig från den i ett annat. Genom dessa
sagor få vi en inblick i våra fornfäders husliga lif, och för denna gång vilja
vi i några flyktiga drag framkalla en bild af qvinnan under Nordens
forntid, sådan som den historiska sagan visar oss den.
uMan ser ju alltid först på det yttre, derför må först några ord egnas
åt hennes utseende och drägt. Hon träder oss tillmötes i de gamla sagorna
vanligen hög till växt, ljus till hår och frid till utseendet. Hennes långa
hår hänger, åtminstone hos de unga eller ogifta, fritt kring axlarna i “fagra
lockar,” endast om pannan fängsladt af ett band, som hos de förnämare
blef ett guldband eller diadem af guldsirater. Var håret långt och rikt,
vecklades dess nedersta ändar om bältet. Gifta qvinnor hade oftast till
huf-vudklädsel en duk af fint, hvitt linne, som påsattes på mångfaldigt
omvex-lande sätt. En uppsatt hufvudklädsel kallades fåll och deraf omtalas flera
olika slag; men om skilnaden emellan dem vet man just icke mycket.
Att hufvudklädseln var hög ansågs för prydligt. Ännu i dag bära de
isländska qvinnorna vid högtidliga tillfällen ett slags hufvudbonad af hvitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
