Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö8
redan om Nor att han “afbidade godt skidfore, då han skalle uppsöka Goa.”
Såsom ovanligt skicklige i denna idrott omtalas den förut omnämnde Enar
Tambskälfvar, den ridderlige kämpen Arnliot Gellina samt konungarne
Harald Blåtand och Harald Hårdråde. Arnliot tyckas dock hafva varit
deras mästare, ty han lät en person stå bakom* sig på. hvardera skidan,
men lopp det oaktadt lika obehindradt och lika fast, som om han varit
ensam.
Skridskoåkning var ej heller obekant. Man finner af sagorna att då
fräjdade män sutto kring julbordet och anstälde sina “mannajemförelser”
eller uppräknade sina företräden, de äfven berömt sig såsom skicklige
skridskolöpare. Skridskolöpningen stod dock ej i samma anseende som konsten
att löpa på skidor. De gamles skridskor voro helt enkelt uisläggar,”
djurben, som blifvit slätfilade på undra sidan och som bundos under
fotterna.
Om sommaren var det en vanlig öfning att täfla med hvarandra i
simning, en konst, hvilken nordboarne älskade så mycket högre, som de
till-bragte en stor del af sitt lif på vattnet. Endast den ansågs för god
simmare, som kunde simma med kläderna eller rustningen på och länge uthärda
under vattnet. Oftast anstäldes ordentliga brottningar i vattnet. Tvänne
ynglingar begåfvo sig ut på djupet och tumlade om med hvarandra som
delfiner. Den, som kunde längst hålla sin medtäflare under vattnet, blef
segervinnare. Detta kallades att “föra i qvaf.” Blef den öfvervunne så
utmattad, att han sjelf ej förmådde taga sig i land, kastade segervinnaren
honom på ryggen och sam med honom till stranden. När berömlige män
komrao som gäster till konungahusen, var ofta sed att de skulle täfla med
hvarandra i simmande. Då lät konungen stöta i hornen och göra kunnigt,
att hvem som ville fick åskåda täflingskampen, och ingen uteblef gerna
heller. Någon gång befann sig kungadottern sjelf bland åskådarne på
stranden och höll i handen den ring, som var bestämd till pris åt
segervinnaren.
Ett gammalt ordspråk säger: “Det är svårt att draga rep med den
starke.*’ Ordspråket härleder sig från en kraftöfning, som under vår
hednatid var mycket vanlig i Norden, och tillgick så att de, som ville pröfva
hvarandras styrka, höllo med båda händer i en ring eller hank,
sammansnodd af sega qvistar, eller höllo med en hand i hvar sin ända af ett rep
samt drogo af alla krafter tills den starkare ryckte ringen eller repet ur den
svagares hand. Det berättas om den danske konungen Erik Ejegod, att
han var så stark, att han drog rep med fyra starka karlar på en gång och
besegrade dem alla.
Bland lekar förekom en, som kallades svärds- eller “handsaxaleken”
och tillgick så, att den häri öfvade lekte på en gåiig med tre små svärd
(“handsöx,” handsaxar), h vilka skiftes vis uppkastades så att ett alltid var i
luften, medan konstnären hade ett i hvardera handen. /När han uppkastat
ett, grep han det som föll ned vid fästet och så undan för undan. M&nga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
