Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h var deltagit under vistelsen på landet, hafva en mycket hög ålder. Det år
också icke utan vemod man måste se huru desse, för åldringen lika väl som
för barnet beräknade, danslekar allt mer undanträngas al’ moderna
rutsch-danser, utan karakter och innehåll. — En gammal dans “Vikivaki,” som
icke osannolikt är detsamma som vårt “ väf va val niar,” dansades så att de
dansande stodo i flockar och närmade och aflägsnade sig från hvarandra
under alternerande sång. Ett tredje slags dans antydes i Herauds och Boses
saga och kallades “Falldafykir.” Om dess beskaffenhet liar man ingen
annan beskrifning än att sången eller musiken till den var ytterst liflig och
att sjelfva dansen gick i den vildaste fart.
Den af Olaus Magnus omtalade ‘‘svärdsdansen,” hvilken särdeles
under fastlagen uppfördes i mellersta Sverige, och hvari alla, till och med
presterna, efter några dagars förutgången öfning deltogo, är säkert af
mycket yngre ålder än dé förstnämnda. Den torde också böra betraktas mera
såsom syd-europeisk än som en skandinavisk dans. Emellertid måste den
hafva utmärkt sig för särdeles behag. Den beskrifves sfi. att de dansande
svängde tre gånger omkring med de skidbetäckta svärden öfver hufvudet.
Derefter blottades dessa och de dansande beskrefvo åtskilliga rörelser, till
dess de bildade en sexkantig figur, kallad “ros.” Denna upplöstes och
formerades under fortsatta taktmessiga svängningar med svärden till en
fyrkant, hvarefter dansen och fäktningen antog sin lifligaste karakter, då
den med ens slutade och de dansande bildade en krets med mot jorden
sänkta svärd.
De gamla vapenlekarne bibehöllo sig länge i norden och utträngdes
först under medeltiden af riddarspelen. Vi må derför i förbigående nämna
några ord om den forna “torneringen.” Något som liknar riddarspelen i de
södra länderna omtalas äfven i sagorna under namn af “burtreid” eller
“tor-nimente,” men i så otydliga ordalag, att forskaren ej kan bestämma om
“torney” förekom under hednatiden. Det säkra är, att den efter
kristendomens införande blef jemte så många andra främmande bruk och seder
Ih*-kant i Sverige. Liljegren i “Skandinaviska fornålderns hjeltesagor * yttrar
härom följande: “Det var först genom sina eröfringor i England oeli
Frankrike samt resorna till södra Europa som nordmännen blefvo bekanta
med de högtidliga riddarspelen och riddarfesterna, hvilka i synnerhet från
medlet af elfte seklet gjorde ett så stort uppseende öfverallt, och ifrån dessa
tåg som smaken för mera lysande krigiska och ridderliga öfningar,
“riddar-skapar” och “kurteisi” (courtoisies) hemfördes och man i norden fick se
turneringar. Från den tiden blefvo ock alla dertill hörande öfningar ett
studium för unga ädlingar. Bland adliga öfningar blef det den första att
försöka sin lycka med “spärr-ridande” och “rännadust.” Torneringarne
utträngde nu de gamla lekarne vid hoffester, och det blef ridderligare att med
hvarandra våga dusten och bryta lans till häst än att afgöra trätan med
holmgång och envig. Idrotternas antal blef sålunda ökt, språket riktadt
med en ny terminologi och hofceremonielet likaledes med en ny artikel:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
