Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde gifva landet. Det var dessa förhållanden, inre
och yttre, som förkväfde de ansatser till en
kabinettsparlamentarism, hvilka själfva partibildningen innehöll.
Efter 1809 och intill 1866 funnos inga politiska
partier af betydelse. Stånden bildade nämligen icke
hvar för sig sådana, om de ock utgjorde skilda
intressegrupper; och den opposition, som mötte
regeringen vid riksdagarne, var mest ett uttryck för den
ene makthafvarens misstroende mot den andre, en sak
som följer med själfva författningen, men som icke kan
utgöra stommen till en partibildning. Den enda
verkliga partimotsats, man under denna tid kan tala om,
är den allmänna mellan liberala och
konservativa. Under tiden efter 1866 fortfar och utvecklar
sig denna motsats, och för ögonblicket återfinnes den
väl närmast uti det s. k. samlingspartiet — om verkligen
denna grupp förtjänar att nämnas som det gamla
liberala partiets arftagare — samt första kammaren och
de element, hvaraf den rekryteras. Dessa båda
partier äro icke intressepartier, äfven om enskilde
medlemmar uti dem mest tänka på egna fördelar — en
sak som förekommer vid all partibildning.
Ursprungligen äro de icke heller sociala partier, i det att båda
tillhöra samma högre klasser. Men genom
förhållandet till andra partier ha de efter hand antagit något
af dessas karaktär härutinnan. Beträffande de liberale
har detta skett därigenom, att de uppgifvande sin
själfständighet anslutit sig som förtrupp eller eftertrupp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
