Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följer till en del af riksdagsordningens föreskrift (§ 19),
att ledamot af andra kammaren skall tillhöra den
valkrets, som väljer honom. Frestelsen att åt hembygden
bereda någon fördel t. ex. i fråga om järnvägsanläggning
o. likn. är starkare än R. O:s föreskrift, att riksdagsman
representerar hela folket, ej någon del däraf.
Likväl vore orättvist att påstå, att ej kamrarna,
den andra lika väl som den första, vid sidan om de
särskilda intressena hafva rikets allmänna bästa för
ögonen. Men säkert är, att det är motsatsen mellan dessa
och det senare, som utgjort den röda tråden uti
Sveriges inre politiska historia efter 1866, och som synes
alltjämt skola så förblifva. Det är ock den, som
gifvit uppslaget till de i vår senaste riksdagshistoria
beryktade »kompromisserna». Kompromissen är icke i
och för sig något ondt. Tvärtom är den uti den
dualistiska parlamentarismens system ofta summan af
politisk visdom. Men det gifves kompromiss af olika
slag, sådan som består i afslag å ömsesidiga
fordringar, och sådan som säljer sitt bifall till en åtgärd af
allmänt intresse mot främjande af eget, eller som sker
på tredje mans bekostnad. Det är icke utan, att både
det ena och det andra slaget af oberättigad
kompromiss förekommit jämte fullt lojala sådana. Den dualistiska
parlamentarismen frestar lätt till sådant, såsom ju äfven
erfarenheterna från Amerika i rikt mått bevisa.
Slutligen må ej vid denna karaktäristik af den
svenska riksdagens politiska fysionomi förglömmas, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
