Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvärtom kan man säga, att regeringen eller kanske
rättare dess enskilda medlemmar allt mer taga order
från riksdagen. Kamrarnes protokoll innehålla
isynnerhet från senaste år märkliga vittnesbörd härom.
Att under sådana förhållanden regeringens
propositioner och äskanden ofta förkastas, är ej att undra på.
Likväl inverkar detta icke utom i sällsynta
undantagsfall på dess vara eller icke vara. Det vore ock
orimligt, om så skedde, ty i så fall skulle icke någon
riksdag förgå utan en hekatomb af offrade ministrar.
Däremot äro regeringens medlemmar förskonade från
dagordningar med vare sig förtroende- eller
misstroende-vota och likaså nästan alldeles från de i
kabinettsparlamentarismen så vanliga interpellationerna. Den först
nämnda inrättningen saknas alldeles i det svenska
riksdagslifvet och de senare förekomma blott mycket sällan.
Interpellationen är en nyhet, som inkommit i
författningen efter 1866 enligt utländskt mönster[1]. Den hör
lika litet till typen som ministrarnes tillträde till
riksdagen. Men då nu det senare äger rum, så låter den
förra naturligen försvara sig. Den kan ju äfven vara
en bekväm utväg att göra en framställning till
regeringen uti en fråga för dagen. Att den likväl så litet
användes i stället för den gamla, men tunga vägen
genom motion, som alltjämt föredrages[2], beror väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
