Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Denise i Stockholm.
sunda, sanna känslan segra öfver klokhe- [
gjorde denna scen på théätre frangais —
tens eller stolthetens alla invändningar.
Dumas har gjort honom till en genom-
gående sympatisk person, en nordisk dik-
tare — åtminstone en af den yngsta sko-
lan — skulle kanske också gjort honom
sympatisk, men likväl skarpt påvisat hans
brister, det skefva i de åsigter, han växt
upp uti, det orättvisa i de utgångspunk-
ter, han dömer andra efter. Men det
gör inte Dumas, ty då kommer han till
så svårlösta frågor som den, om det be-
rättigade uti en mened under vissa för-
hållanden.
i det der!»
Nej, Dumas aktar sig för att gräfva
djupt. Derför gör stycket ett flackt in-
tryck, trots att det är ett undantag —
och derför ha vi egentligen ingenting
med det att göra, till på köpet som ka- |
raktärsteckningen hvarken är stark eller
djup.
Det är egentligen endast i grefvens
figur, som en fin karaktärsteckning kom-
mit i fråga. De öfriga personerna äro
typer, föga individualiserade.
Denise sjelf är en nolla. Hon gör
sin - bekännelse för att rädda sin grefves
syster undau äktenskap med en bedragare,
— och det är ju både vackert och hög-
sinnadt gjordt af henne, — rent af be-
undransvärdt. Men för öfrigt gör hon
just ingenting. Man ber henne komma
och hon kommer, man föreslår klostret
som hennes blifvande hem, och hon går
dit utan invändning. Det är endast den
scen, när hon tillstår för grefven sitt för-
hållande till Fernand, som ger figuren
och dermed också rollen intresse. Utfö-
res denna scen af en konstnärimna med
intelligens, då är stycket räddadt. Då
tänka vi ej mera på dess ledande tankar.
Dessa må vara aldrig så främmande för
oss — i denna scen stå vi ansigte mot
ansigte med allmänt menskliga känslor,
som tränga till hjertat, med en moders
sorg, stilla, djup, fjättrad i åratal. Nu får
den luft. Den tager ej ett ögonblick form
af harm, af hat till detta samhälle, som
smeker den ena och förkastar den andra.
Modern talar helt enkelt om sitt barn,
hur det föddes i löndom, hur hon besökte
det ibland, hur det dog, hur dess lilla
graf ser ut. Intet är mera osökt.
Jag vet ej, huru mademoiselle Bartet
endast att parisarne gräto liksom stock-
holmarne nu. Man tycker den ej kunde
göras bättre, än hvad fröken Björkegren
gör, just derför, att hon försmår hvarje
äfven det allra minsta sökande efter effekt.
Hennes ansigte är orörligt, ett litet ve-
modigt leende kommer ibland fram på läp-
parne, den tårade blicken är orörligt fäst
på någon punkt i fjärran. Så sitter hon
och berättar med låg, darrande röst, —
| grefven står tyst bredvid henne, — och
»Låt oss inte gräfva för djupt
då hon slutligen reser sig upp, brister ut
i gråt, lutar sig emot hans bröst och han
fattar henne om lifvet, då är det ingen
som tänker på annat, än att det här är >
äkta sorg och medkänsla, som för en mi-
nut förenar dessa två.
Det är denna enkla, af; mennisko-
vännens hjertevärme = dikterade scen,
som bär upp hela stycket. Utan denna,
tolkad af en god skådespelerska, blir det
| hela obetydligt, blir knappast annat än
ett dramatiskt fabriksalster, ehuru ej af
det hvardagliga slaget, ett sådant som
väcker »sensation» då det, uppburet af
I ett sedan åratal ansedt författarenamn
| vore, om den verkade magnetiskt.
och speladt af skådespelare af rang, går
öfver pariserscenen, — som der upplef-
ver sina hundratals representationer och
blir en guldgrufva för sin författare, —
som sedan går ut öfver Europa och äf-
ven der vinner publikens gunst — men
hvars inre halt man just ej spanar efter.
Och gör man det, finner man kanske ett
eller annat guldkorn af känsla och men-
niskokännedom, men detta insatt i en väf,
af en prakt, der det mesta är yta.
Jag tror för min del, att stockhol-
marne springa i kapp efter Denise för
fröken Björkegrens skull, för denna enda
scenen i tredje akten. Föga underligt
Det
är obetingadt det bästa, fröken Björke-
gren hittills åstadkommit. Det är stor
konst och det är en berättigad triumf.
Och den triumfen får nu Dumas
Denise dela med fröken Björkegrens
Denise.
Puassepartout.
PES ST SA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
