- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 1. årgång. 1886 /
5:5

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

5

Knoppsprickning,

Ola Hansson. >

[CESG
Is) är en af sommarens första varma da-

= gar. Luften ligger blå och solig, som
en mjuk värme, öfver den stora trädgården
med dess gräsmattor och blomsterrabatter,
dess öppna platser och dunkla lustbus och
svala skuggor under träden.

De ha slagit sig ned under det yfviga
valnötsträdet, hon sittande på en bänk, han
liggande i gröngräset.

Hon är en yppig gestalt i en svart drägt.
Hennes blankt mörkbruna hår faller vågigt
kring hufvudet, ner på skuldrorna, ut till si-
dorna, fram öfver pannan. Ansigtet är nå-
got väl fylligt, dess former allt för mjukt
rundade, dess linier löst dragna och stundom
nästan utplånade. Hyns matta hvithet skär-
pes af ögonpartiets mörka tonfärg. Under de
lena, långa ögonfransarne, som kasta lätta
skuggor ned öfver kinderna, glimma, liksom
strålande ut i ränder i hvitan, de svartgrå
pupillerna i detta sammetsdunkel, hvari trå-
naden drömmer. Munnen är liten, nästan
allt för liten, med skirt ljusröda läppar; ha-
kan starkt utbildad.

Han är blond, mycket blond, klädd i half-
ljus drägt och sommarhatt. Hans ansigte är
något slappt, medett egendomligt drag af trötthet
kring munnen, hvilket ständigt skiftar, utplå-
nas och skärpes, samt grå sorgsna ögon un-
der tunga ögonlock.

Hon sysslar med sitt handarbete och gör
emellanåt ett kast med hufvudet, så att loc-
karne bölja.
armbågen mot marken och ser på henne med
ett: underligt, sammansatt uttryck i blicken:
vekt, retande ironiskt, en smula närgånget,
med en tillsats af obestämdt välbehag och
dåsigt välbefinnande.

Det är tyst, bien surra, icke ett ljud ute
från markerna. Värmen är ännu icke besvä-
rande; våren ligger kvar i luften med sin
svalka, stillhet och doft. —

»Sommar», säger hon plötsligt, i det att
hon lyfter blicken och låter den hvila på
grönskan och byggnadens hvita väggar längst
borta.

Ja.»

| »Hvad da sade det bedröfvadt», säger
hon leende.

»Sommaren är icke min årstid», svarar
han i samma dåsigt släpande tonfall, alltjomt
seende på henne med samma blick,

»Hvilken då?»

>Våren. »

Han reser sig upp till hälften och stöder
flata handen mot gräsmattan.

»Det är nånting förunderligt mod våren.»
Hans ansigtsuttryck har skiftat, han talar
dämpadt, nästan sorgset. »Det är denna
tystnad, denna mäktiga tystnad. Man kan rig-
tigt höra, hur den sväller. Det är nånting så
sundt och svalt öfver allting, naturen, en sjelf,

| alla ens tankar och känslor; man är på en
| gång så stark, så öfverfull af kraft, och lik-
väl så lugn, liksom naturen. Och så detta
vimmel af lif, som myllrar upp ur markerna,

| och så denna fuktiga ånga, som ryker ur jor-

| den, fördunklar och förskönar allting, så att
man anar och drömmer, men icke ser. Ty
det är just det lyckliga att . . . . .

I det samma brusade kraftiga pianoackor-
der ner till dem. De kommo inne från det
hvita huset deruppe, svallade ut genom de
öppna fönstren, gungade ut i solskenet, in i
trädgårdsgrönskan, hän öfver deras hufvuden,
vårvågor, lockande hvarandra, brytande sig
mot hvarandra, bristande i skwn, åter sam-
lande sig och tornande sig, svällande, växan-
de

Det var de högtidliga, jublande tonerna
af Mendelsohns bröllopsmarsch.,

Hon hade låtit sitt arbete sjunka ned i
knäet och satt nu lyssnande, tillbakalutad,
| blickande obestämdt framför sig, under det
att hennes tankar simmade som näckrosor på

| tonvågorna, med rötterna djupt nere i det

| omedvetna.
Han halfligger på sidan med |

Men småningom blef det henne,
som om något började lossna inne i henne;
hon kände det med en känsla af ljuf oro,
af på en gång svindlande glädje och ängslig

| beklämning; men det lossnade och lossnade,

först sakta, mjukt, så allt starkare, allt ha-
| stigare, tills det var som om en dam bröts,
| slussar öppnades och som om tonerna i ett
svall af böljor och ljus och värme fylde hela
hennes varelse, ett oändligt obestämdt något,
hvari hennes väsen upplöste sig. Hon sjönk
in i, samman med naturen och hon såg i ett

försvinnande nu, med en enda blick, in i
| denna naturs vida djup, såg den hel och
| hållen som i ett oändligt fågelperspektiv —
"och dock så nära, som vore det hon sjelf,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1886/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free