Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Bagatell.
»Nu tycker jag det är så ledsamt, att |
du skall resa ensam i morgon», hviskade
hon helt sakta.
Då lösgjorde han hennes armar från
sin hals och steg sjelf upp.
»Det är så äkta fruntimmersaktigt, det
der att först ställa till något och sedan
finna det ledsamt att ha fått sin vilja
fram. Jag tycker ändå, att du inte
skulle behöfva vara fruntimmersaktig».
Först tänkte hon säga, att han var |
stygg, men så sade hon i stället, att hon
inte ville stanna, när Han for, utan skulle
ge återbud åt föräldrarne.
Men då blef han häftig.
»Nej, låt bli det, är du snäll! Sen
skulle det bli jag, som tvingat dig. Nej,
nu ber jag dig stanna».
»Hvarför är vännen min så olik sig
i dag?»
Hon satte sig i hans knä. Han gömde
sitt ansigte vid hennes bröst, hon strök
sakta hans hufvud och kysste bans hår
ett par gånger. Men på hennes fråga
svarade han ej.
Så for han morgonen derpå. Han
förklarades enstämmigt vara riktigt snäll,
som lät Selma stanna hos de sina. Men
sjelf var han så lagom belåten öfver sin
snällhet.
Han var en stämningsnatur, som be-
höfde endast den minsta tankegnista för
att få en ny uppfattning af en person.
Ett obetydligt drag, som andra ej märkte,
gaf hans tankar ledning. Han sökte ef-
ter andra drag, kompletterande aet för-
sta, och så fick han en ny bild, som ’se-
dan tog allt klarare form, blef skarp och
sträf, aldrig förskönad, aldrig sedd med
så sympatisk blick som den förra. Der-
för kunde han i tysthet rädas, då han
blifvit vän med någon, att denne skulle
komma honom allt för nära, så att han
skulle tvingas att se de fula sidorna eller
de svaga sidorna i hans skaplynne —
och så att vänskapen skulle blekna bort
och blifva till ett intet.
Aldrig hade den tanken fallit honom
in, att han skulle söka efter fel hos Selma.
Han gjorde det heller ej — hellre dö än
bli på det sättet kritisk emot henne. Men
tanken hade likväl visat honom det som
en möjlighet, fast han försäkrade för sig
sjelf, att det var otänkbart.
Han hörde ej till det slaget menni-
| skor, som strö omkring sig den glädje,
Irde tankar, den lifslust, de bära på, åt
alla båll och för alla, de möta. Utan
han knäpte igen rocken, omsorgsfullt,
ända upp till halsgropen, och bar han
en tanke i sitt hufvud eller en fröjd i
sitt hjerta, så aldrig hände det han lade
den fram - för någon, som han ej visste
skulle förstå honom fullt och helt. Hans
hustru hade varit hans bästa och hans
enda förtrogna, allt sedan de blifvit vän-
ner. Mellan dem var ingen förbehållsam-
het, ingen misstänksamhet — ännu.
| Han satte sig till sitt arbete liksom
"alla "andra dagar, men tankarna voro
| kvar ute på Björkudden. Roade hon sig
Inu och tog tillfället i akt, medan hon
| fick roa sig? De hade ändå varit så
| lyckliga tillsamman och ensamma, de
| två. Och om han tänkt sig någon skils-
| messa dem emellan, ej hade han tänkt
sig den fyld af sådana tankar.
Och sedan?
Han skulle bli glad, uppriktigt glad
| öfver att få se henne igen, frisk och
| munter som hon plägade vara, och höra
| hennes klangfulla skratt i rummen. »Det
| har varit så roligt att vara hemma»,
| skulle hon säga med en liten suck och
| med en tanke på att få komma dit igen.
»Rekreationsresa», skulle han säga eller
» kanske — troligen — bara tänka. Han
skulle ej kunna afhålla sig ifrån att
komma fram med en eller annan anspel-
ning, och hon skulle lekfullt säga, att
han var en otäck gammal brumbjörn.
Men för öfrigt skulle det vara glömdt
| alltsamman i och med hennes inträde
öfver hans tröskel. Allt skulle gå in i
de gamla hjulspåren igen. Ingen skulle
tänka mer på hela saken, som ju också
var en bagatell, onödig att alls komma
i håg.
Den hade ändå öppnat en utsigt, der
han trodde, att ingen fans. Och lemnat
efter sig en glimt af tvifyel, som den
unga hustrun stängde inne med sina
kyssar, men som kunde blossa upp, om
| ej båda i tid kväfde den.
Men det är sällan, vi märka dylika
farors vigt, förr än det är för sent. Lif-
| vet består ju af bagateller.
— Ö&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
