Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 3
Dessa och närslägtade äro de skäl, hvilka
äfven af mnitiske pedagoger och lärare stän-
digt framhållas, när det gäller bevisa, att
utanläsningen icke blott är oskadlig utan
rent af nödvändig.
Hvad nu först beträffar : påståendet, att
utanläsningen är nödvändig,
uppfattning: fullt motiverad under förutsättning
att undervisningens mål vore hopandet af den
största möjliga kunskapsmängd utan hänsyn
till, huruvida den samma kan af innehafva-
ren assimileras och göres fruktbringande.
Då emellertid denna mening måste falla in-
för ett allvarligt begrundande, återstår såle
des att visa, hurusom utanläsningen icke blott
icke är lämplig utan direkt skadlig.
All föreställningsverksamhet försiggår på
grund af dels likhetslagen, enligt hvilken fö-
reställningarne jemföras och värderas, dels
den yttre sammanhangslagen, på grund af
hvilken vi i medvetandet kunna en viss tid
bevara ett antal olika föreställningar. Det
är naturligtvis en värdefall egenskap i vårt
själslif att vi kunna så samla en mängd stoff
af hvarjehanda art. Men undervisningens
hufvuduppgift bör vara att bringa detta ho-
pade material under förnuftets pröfning, att
låta det, som upptages i medvetandet, bear-
betas enligt förnuftets princip. Ty eljest äro
ju de inhemtade kunskaperra döda och utan
värde. Derför blir första regeln vid under-
visningen: jemförande, värdering; kort sagdt,
begripandet af det i medvetandet upptagna
stoffet, måste städse hålla jemna steg med
stoffets mängd. Mot denna på psykologiska iakt-
— tagelser baserade grundregel är det just utan-
läsningssystemet bryter. Man invänder, att
Jen unge gerna kan tillsvidare samla mate-
rialet, så kommer nog förnuftet sedan. —
Den stora villfarelsen! Förnuftet kommer
aldrig, utan att det brukas, lika litet som ett
konstverk uppstår endast genom insamlande
af lösa skizzer, eller en byggnad derigenom,
att man sammanför materialet. Så snart bar-
net börjar uppfatta, börjar det äfven jem-
föra och värdera. Men det uppfattar succes-
sivt egenskap efter egenskap, begynnande
med den mest i ögonen fallande, slutande
med den djupast liggande. Man inser häraf
det gagnlösa i att genom utanläsning påtvin-
ga barnets minne en mängd stoff, lämpadt
för ett medvetande, som det ännu icke eger.
Men än mer, Resultatet af en dylik under-
visning blir icke positivt, icke heller noll,
utan det måste bli negativt: ty det som icke
vore denna |
| främjar medvetandets utveckling blir såsom
| blott minnessaker, såsom okultiveradt stoff,
| en hämmande ballast för detsamma.
| Man åberopar sig på barnets starka minne,
| Detta är ej starkare, än äldre folks. Utan
| tvång lägger barnet icke på minnet annat än
det, som intresserar det. Alldeles som äldre
menniskor göra. Men genom att medelst"
; utanläsning hufvudsakligen lägga an på min-
nets uppdrifvande till virtuositet, lyckas det
ty värr allt för ofta att frambringa onaturliga
konstprodukter, beklagliga maskinmenniskor,
| andligen förkrympta varelser. Hela den na
| turliga själsenergi, hvarmed barnet omfattar
det, som ligger inom dess fattningsgåfva, för-
blir obrukad, hämmad; och när den s. k. mot
| genhetsperioden enligt beräkning borde in-
finna sig, saknar den unge öfning i sjelf-
ständigt omdöme.
Rörande den tröst och hjelp som förme-
nas skola hemtas af detta utantill lärda, när
man en gång träder ut i lifvet och det gäller
hjelpa sig sjelf, torde denna hugnad bli af
ungefär samma beskaffenhet som den resig-
nerande glädje invaliden kan känva öfver,
att han ändock förmår röra sig med tillbjelp
af träben. Lika betydelselöst.: är talet om
utanläsningens nytta såsom främjande flit och
sjelfverksamhet. För det första består nem-
ligen, som vi sett, utanläsningen icke i in-
tellektuel. sjelfverksamhet, utan är af rent me-
kanisk, själslifvets utveckling hindrande na-
tur. Att utanläsningen åter kräfver flit och ar-
bete, dess värre ofta öfveransträngande, är
| sant; men äfven denna sedliga nytta fram-
I står illusorisk, då man besinnar, att samma
| kraftmängd kunde användas i verkligen frukt-
| bringande rigtning.
| Men äfven förutsatt, att det utantill lärda
kan af barnet uppfattas, förblir metoden dock
| förkastlig, då man fordrar återgifvande af
| bokens ord; ty härigenom fästes uppmärksam-
| heten på orden och deras förbindelse i stäl-
| let för på föreställningarne och deras förbin-
| delse. Och för öfrigt, hvad skall barnet med
denna objektiva, af andra bildade form?
Skall innehållet verkligen bli mitt eget, må-
ste jag förr eller senare gifva det en sjelf-
| ständig form, motsvarande min individualitet
| och graden af mitt själslifs utveckling. En-
| dast i det fall att lärjungen kände eller tänkte
i precis samma form som boken eller läraren,
vore en ordagrann utanläsning oskadlig, men
då vore hon äfven, och på samma gång allt
| hvad undervisning heter, öfverflödiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
