Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
Om han bara hade honom här, skulle
han nog få ännu litet mer betalt, ett li-
tet vänskapsbevis, som .
Han knöt händerna; så att ådrorna |
svällde.
Men den kvällen råkade han inte sin
käre biograf, så att hämden fick hvila
så länge. Och inte heller såg han till
honom de följande dagarna, ehuru denne
herre brukade vara mycket synlig på re-
stauranterna.
Men så en kväll träffades de helt oför-
modadt på en af de mörka smågatorna
nere istaden.
Herr litteratören gick raskt framåt
utan att se sig omkring och röck derför
till helt förbluffad, då Lönnborg strök
tätt förbi honom, hviskande:
— God afton, Judas!
— Ar det du... t—
Han stannade och stirrade på honom
något flat, men återfick ögonblicket derpå
sin vanliganonchalenta, ogenerade hållning.
— Ja, Judas. Det är Ja8 ve SOM
du sålt — sade Nils med fatlielisk men
osäker röst och tog ett så hårdt grepp
om hans arm, som om han ämnade låta
handling följa på sina ord. Men herr
litteratören låtsade inte om, att han märk-
te något.
— Jaså — sade han skrattande. —
Du har således läst det redan. Nå, var
det inte bra träffadt? —
— Jo, lika bra, som om du spottat |
mig midt i pannan på öppen gata. —
Nej, hör du, bror Nisse — utbrast bio-
grafen, i det han stack sin arm under
hans — hvad är det der för ton! Blir
du seriös för ett litet skämt!
— Skämt! —
Nils svarade ingenting vidare, utan
lät honom gå på och prata om hvad en
man bör tåla, och hvad en författare har
för bekymmer. Först gick han och malde
på det der ordet »skämt» och sökte efter
ett par riktiga dräpord att slänga skandal-
skrifvaren i ansigtet. Men sedan börjadehan
finna det ganska lustigt att vända bortsaken
så der. Det var en fräckhet, som nästan
var rolig. Och allt eftersom den andre
utvecklade sina synpunkter, började han
också finna sitt eget uppträdande en smula
tragikomiskt. Det hade varit bättre att
skänka författare och opus sitt tysta för-
akt.
Ä
— Och du — sade biografen — som
är en känd personlighet, ett rigtigt populärt
stockholmsinventarium, borde väl minst
af alla känna dig förnärmad af att bli
porträtterad. Hela Stockholm, som är ute,
känner ju dig. Du är van att bli afri-
tad i skämttidningarna. Hvarför skulle
då inte jag få använda dig så der i all
gemytlighet och med bortbytta färger? —
Skulle han ta det som hån eller smic-
ker? Hur det nu var, så hade saken för-
lorat en god del af sin betydenhet genom
allt detta prat. De kommo slutligen in
på andra samtalsämnen, och det hände
sig så, att de talade om traftäflingen och
dåligt väder, just som de voro utanför
Rosengrens källare. Man hade verkligen
att dragas med en god portion kyla nu
om dagarna.
| — Ska vi gå in och värma oss en
| stund? — föreslog litteratören.
Ja, hvarför inte det? Lönnborg visste
| verkligen - inte något skäl för att neka,
I och så gingo de in och slogo sig ned.
| Toddyvirke kom på bordet, och der sutto
| de en god timma bortåt i det mest vän-
| skapliga samspråk i verlden, nedgjorde
| ett par sorters tidningspolitik, anförtrodde
| hvarann under tysthetslöfte åtskilliga små
fula drag af sina bekanta och kritiserade
menniskors ömsesidiga förhållande till
hvarann med en sådan öppenhet, som om
I de för sin del åtminstone aldrig varit med
| om något, som hette misstroende och svek.
| Bortåt half tre knäppte herr litteratö-
ren sin rock och tog fram sin plånbok.
Han kunde inte stanna längre.
| Medan han öppnade portmonnäen och
I skrapade ned silfvermynten, som blifvit
| öfver vid vexlingen, salt Lönnborg och
betraktade honom med lystna ögon.
Han kunde inte afbålla sig från att
göra en anmärkning om förmögenhetens
storlek, men såg dervid temligen generad ut.
| — Du skulle inte kunna vigga mig
I en micdegparne till i morgon? Eller
två.
N
En tvåkrona vandrade öfver till ho-
| nom. Han stoppade den förnöjd i väst-
| fickan och rätade upp sig.
I — Du ska väl för resten betala din
modell — tillade han.
— Det har du rätt i.
De skrattade båda två. Biografen frå-
gade, om han gick med, men det ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
