Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Minna. Canth.
kommer att förlora synen, om icke läkemedel ge-
nast kan anskaffas. Utom sig öfver att inte ha
penningar att skicka till apoteket, börjar den förtvif-
lade Kerttu nu dansa en zigenardans för några
tillstädeskomna ungherrar och lyckas dermed
inhösta några silfverslantar, hvilka hon lemnar
den man, som bedragit henne, men hvilken hon
ännu emot sin vilja älskar.
I tredje akten finna vi den hemlösa, af sam-
vetsagg jagade, olyckliga flickan, kringirrande i
en skogstrakt, dit hon flytt undan menniskornas
hån och skymfningar. Det är natt och månljust.
>Hvad skall en sådan olycklig som jag i verlden
att göra? Snarare ett syndens foster än en Guds
skapelse, ett rof för min passionerade, obändiga
natur och hjertlösa menniskors godtycke,» klagar
hon, tills hon faller uttröttad ned på mossbädden
med de ordeu: >ingen, ingen, som skulle älska
mig Här upptäckes hon af en anländande zi-
genarfamilj, hvars oldimor efter många förfråg-
ningar uti den hemlösa flickan återfinner sin länge
efterspanade dotterdotter. Mormodern berättar
nu för Kerttu, huru dennas moder uti sin ung-
dom blifvit gift med en finsk bonde i trakten,
men huru hon, för sin härkomsts skull förhånad
och föraktad af hela byfolket, flytt med sitt barn
från mannen till sin egen slägt samt sedan dött
af sorg, då mannen efter att hafva fått känne-
dom om hennes tillflyktsort låtit med makt taga
barnet ifrån henne. Dryckenskapen bragte fadren
från gård och grund, och sin späda dotter lem-
nade han vind för våg att uppväxa utan huld
och skydd, ett rot för sin lidelsefulla natur och
verldens förförelser. Sittande på en tufva med
Kerttus hufvud i sin famn, åhör mormodren se-
dan i sin tur dennas berättelse och får då veta,
hvad hon väl anat, att dotterdottern blifvit be-
dragen, hvarvid den gamla kvinnans länge närda
förbittring och afsky emot kristenheten utbryter:
>O, I kristna, hurudana ären 1? Det är ingen
synd hos er, om en man förför och bedrager en
fattig kvinna af lägre stånd och gör henne olyck-
lig för lifvet. Tusende af eder hafva gjort
det, men icke bötfällas de eller föras i fängelse der-
före. O, I skrymtare och skenhelgon, nog predi-
ken I uti edra kyrkor och sitten andäktiga der,
men blott I vänden ryggen till templet, sticker
ulfven fram under fårskinnet på eder! Ett är
eder lära, ett annat edert lefverne. Så tatterska
jag är, säger jag: mig äro dessa menniskor en
styggelse.» Sedan den öfriga familjen gått till
hvila i en närbelägen lada, blir Kerttu ännu kvar
med sina dystra tankar utanför i skogen, der hon
helt oväntadt uppsökes af Risto, som förklarar,
att tiden blifvit honom lång derhemma, och att
han kommit för att få vara med henne. Beseg-
rad af sin forna lidelsefulla kärlek och ömhet
för honom, och då hon får veta, att hans ögon
äro sjuka, fattar hon beslutet att följa med zige-
narfamiljen för att dansa och sjunga i städerna
och byarna och derigenom skaffa underhåll åt
den man, hvars ögon hon skadat. »>»Men tag mig
med dig>, föreslår Risto, »så vandra vi ikring till-
sammans.» — »Dig— men Johanna då?» — > Åh,
på henne går ingen nöd, hon förtjenar nog sitt
uppehälle, hon!> — >Ja, men» — tvekar Xerttu |
>»Var inte rädd, att Johanna skall sakna mig,
tackar sin lycka, om hon blott kan slippa, mig» lug-
nar henne Risto. »Vara glad öfver att
| slippa dig, sin egen man?» — Det kan Kerttu
I icke fatta, men det är väl så, eftersom han sä-
ger det, och så komma de öfverens om att vandra
tillsammans. Men först efter en lång strid med
| mormodren, hvarvid dennas kärlek till dotterdot-
tern slutligen segrar, lyckas Kerttu vinna hennes
|| samtycke till att taga Ristomed. Någonting godt
anar hon dock inte deraf och hotar Kerttu med
att döda den uslingen, om han ännu en gång be-
drager henne. — >Bedrager han mig ännu en
I gång, dödar icke du honom, utan jag,> svarar
| Kerttu.
I fjerde akten se vi Johanna och Risto i deras
bem, der denne ligger utsträckt på sängen, upp:
manande hustrun, som silter med sitt arbete vid
vaggan, att gå och låna penningar någonstiides
åt honom — hvilket Johanna nekar, då hon ju
ingen utväg har att återbetala det lånade. Me-
|| dan Johanna sedan går till fru Woörsky för
att höra sig för om vidare inslag till väfven. hon
håller på med åt frun, träder supbrodern Toppo
in till Risto. De börja först filosofera öfver brän-
vinstillverkningens konsekvenser: »De som dricka,
inte äro heller de onyttiga för samhället, må du
tro,» menar Toppo; >nog är det så visligen ord-
nadt för sådana som du och jag. Arbeta vi, så
är det bra, men supa vi, så är det heller inte
illa. Skulle det icke finnas bränvinssupare, så
faxnes det icke brännerier, funnes icke bränne-
rier, så skulle staten icke få bränvinsskatter.
Och hvarmed skulle den då bygga upp skolör
och jernvägar? — — -— Då jag läste häromdagen
i tidningen, huru stor vinst ensamt utskänknin-
| garne gåfvo sista året, och huru dessa penningar
lör och allehanda goda företag, så visst och sant
tänkte jag för mig sjelf: (sjunger) Ingen må
klandra drinkaresvennen, drinkaresvennen, drin-
karesvennen. Han fyller sin plats som andra,
han fyller o. s. v> Sedan se de sig om i rum-
met efter något att förpanta på krogen, och
då de icke kunna upptäcka något annat, skär
Risto af väfven från bommen, och så skynda de
ut med tygpacken under armen.. Vid återkom-
sten upptäcker Johanna mannens nesliga gerning
I och faller i förtviflan deröfyer. FEru Wörsky kan
komma på ögonblicket, ty hon skulle ju se på väl-
ven Hvad hjelper det, att den troende Lena-
Kajsa, som kommit in, försökeruppmana den olyck-
liga till undergifvenhet, förmanar henne, att »icke
| så mycket som hon gör sträfva för detta jordi-
|| ska, utan veta, att det är Gud, som fänder mot-
| gången, och att den är bara till för att hon, Jo-
hanna, skall vinna lifsens krona i himmelen»
»Ack,» utbrister Johanna, »jag ville gerna nöja
| mig utan lifsens krona, blott Risto ville sluta att
| dricka och jag finge mat åt vårt barn!>
|| lösa tal bringar Lena-Kajsa ur koncepterna,
| att ersätta skadan åt fru Wörsky måste Johanna
till sin trofaste ungdomsbekante, den ärlige sme:
| den Yrjö (Georg), och hon beder Lena-Kajsa gå
| tillgripa den motbjudande utvägen att vända sig
| till honom och anhålla om penningelån.
|| kommer sjelf, ber henne icke frukta för Wör-
skys, utan taga mod till sig, hon har ju intet
orätt gjort, och sedan han lagt sin börs i hen-
nes hand går han ut och mötes i dörren af herr:
skape Wörsky, hvilka, då väfven saknas, öfverhopa
den olyckliga hustrun med anklagelse för stöld och
|
|
| sedan räckte till läsesalar, folkbibliotek, flicksko-
Detta
För
Yrjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
