Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
Minna
Canth.
just denne Ristos. Alldeles samma ton, som Risto
begagnar, då han talar om »flickoraflägre stånd,»
anslår herr A. M., då han talar om den olyck-
liga hustrun och zigenarflickan. »Vi må då
hålla till godo,» säger han, »med den men-
lösa tjenstejungfrun Johanna, som stel af för-
tviflan, »rycker kronan af sig,» släpas med
i kadriljen, endast derföre att hennes Risto
varit förlofvad och kanske något mera med
zigenerskan Kerttu.»> Han tillskrifver Johan-
nas sorg och lidande endast »nervsvaghet,»
gör sig kvick ötver zigenerskans »kärlek»
till Risto m. m. »Hvad vill den arma lagen
göra mot dessa älskande tjenstejungfrur, som
ej vilja begagna dess skydd, utan hellre dö,»
säger han. Det är inte annat än Ristos be-
kanta: >Nå kan tänka, hvad är det nu för
farligt, om en man 0. 8. V.>... Som genom-
går herr A. M:s kritik af fru Canths stycke.
Denna kritik har sin stora betydelse,
emedan den är ett uttryck för en hel menings-
rigtning bland våra bildade män och kvinnor
och är utgången från en, af största delen af lan-
dets befolkning högt uppburen och ansedd,
gammal man, hvilken genom sitt stora infly-
tande har makt att göra sin röst till ledare
för mångas omdöme —- icke allenast i hvad
som rör fru Canths stycke, utan äfven dess-
värre i förekommande sedliga frågor i all.
mänhet.
Men, som sagdt, styckets framgång kun-
de dessa utfall icke hämma, »Työmiehen
vaimo» har förskaffat sig en fast plats på
vår inhemska scen och riktat vår ung finska
literatur med ett värdefullt dramatiskt alster,
hvilket icke har blifvit utan erkännande.
Utom enskild hyllning har Minna Canth
dessa dagar fått emottaga finska Literatursäll-
skapets andra pris för »originalarbeten på
finska språket, som höja den finska national-
literaturens värde.» Redan en gång förut
har hon af samma sällskap erhållit offentlig |
utmärkelse.
Författarinnans vänner hade skrifvit och
inbjudit henne till Helsingfors vid första re-
presentationen af det omtalade stycket, men
fingo kort före dess uppförande svar, att hon
icke kunnat besluta sig för den långa resan.
>Jag var redan så nära att resa,» hette det
i brefvet, »att hästen stod och väntade utan-
för min trappa, men så råkade jag tänka, att
ett par hundra mark för mitt enskilda nöje»
kanhända dock icke vore rätt använda, Lik-
väl då hon senare fått höra och läsa allehan-
da om sitt »afskyvärda» och »samhällsförvil-
| dande» opus, beslöt: hon sig, ånyo dertill
| uppmanad, att resa till hufvudstaden, hvilken
hon besökte för första gången, sedan hennes namn
blifvit bekant. »Minna Canth var så gripen af
sitt stycke som trots någon annan,» skrifves till
oss i ett bref om den representation förf. öfver-
var; »vid fjerde aktens slut (der den unga hu-
| strun dukar under) brast gumman ut i gråt och
| drack vaten ordentligt.> —
Senast har fru Canth varit föremål för
olika bedömande i anledning af en tidskriftsar-
| tikel, der bon bland annat underkastar sed-
| ligheten i våra samhällen en skarp gransk-
| ning. Utgående från grundsatsen, att fol-
| kens styrka, det kommande slägtets andliga,
moraliska och fysiska helsa i högsta grad be-
ror af den sedliga grund, på hvilken kö-
’ nens samlif hvilar, finner förf. ett samhälle,
I der otukten och sedeslösheten legaliseras och
der antalet af försvagade män och kvinnor
är i ständigt stigande, vara någonting för-
skräckligt orätt, sjukt och murket. Att dets. k.
kristna samhället upptager och underhåller ett af-
| vikelsesystem, hvarigenom en del kvinnor
| förnedras under djuren och afklädas sin
| mensklighet — till andra kvinnors skydd
| — detta är för fru Canth omenskligt och
| upprörande, och hon vänder-sig slutligen i
| förtviflan till dessa andra kvinnor, utropande:
| »Huru länge skola vi tåla detta? Huru län-
| ge skola vi ingå äktenskap med män, hvilka
| följas af dessa olyckliga kvinnors förbannel-
I ser?» Mot invändningen, att lefvebrödet tvin-
| gar många kvinnor att gifta sig, vänder hon
| sig med följande ord: >»Om vi icke kunna få bröd
| på annat sätt, så må vi ha styrka att dö!
| Med sanningen eger ingen rätt att dagtinga:
| hafva vi kärlek till menniskorna, så äro vi
| pligtiga att genom våra handlingar resa oss
| mot ett ondt, som kastar elände och vanära
| öfver tusenden.»
| Då man från kyrkligt håll förklarat kvin-
| nofrigörelsen vara till sin afsigt »uppror emot
| Guds verldsordning», och att den uti sina
| följder bringar förderf öfver kvinnan sjelf och
| hela menskligheten, säger Minna Canth, att
| sådant åberopande på Guds delaktigheti men-
| niskornas stadgar är kändt från verldens be-
| gynnelse. Redan Adam sade: »Kvinnan,
"som du gifvit mig;» och »snär patriarkerne
| och andra helige män lefde i månggifte (of-
| fentligt och ej hemligt som männen hos oss),
| samt skändade de eröfrade folkens jungfrur,
| åberopade de sig på Guds bud och hans till-
I stånd dertill.> Och då man i vår tid icke kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
