Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 9
Den förste, som välkommnade oss och
som sökte göra oss hemmastadda med lokalen,
var en ung man i temligen sliten drägt, men
med ett förnämt, distingeradt utseende,
Det låg något öfver hans panna och hans
mörka ögon, som ovilkorligen drog mig till honom
— isynnerhet då han sjöng, och det gjorde han
ofta. Hans röst var klangfull och melanko-
lisk.
Löjtnant Svante kallades ynglingen och
var en; nära anhörig till egaren af säteriet,
i hvars familj han dock högst sällan fick vara
med. Han var, hvad man kallar afsigkom-
men.
Och dock, när man såg hans stora vän- |
lighet mot mig och mina syskon eller hör-
de hans vackra sång, föreföll det, som om
det funnits mycket godt inom honom, Han
hade ingen på jorden, som tog sig af honom,
ingen, som bevisade honom en smula kärlek.
Redan som barn hade han kastats ur föräl-
drahemmet och lemnats till rof åt sina lidel-
ser.
Nu fick ban sia förnäme slägtings at- |
lagda kläder, hade en plats vid det s. k.
kammarbordet, der kontorsherrarne och hus-
hållsmamsellerna åto —- och drack han sig
någon gång full, uppkallades han på sin rike
slägtings kammare, der han, som han sjelf
sade, genompryglades,
O, att någon kunde slå honom! Han var
dock så vek, han kunde gråta som ett barn.
Min mor talade vänligt och klokt vid honom,
sade, att det ännu icke var för sent att vända
om. Min far, mycket upptagen af sina göro-
mål vid godset, sökte också uppmuntra ho-
nom till ett arbetsamt och nyttigt lif samt
bad honom framför allt hålla sig så mycket
som möjligt från kontörsherrarne, hvilkas säll-
skap icke var honom nyttigt, emedan de icke
åstundade något högre än att få honom att
öfverlasta sig för att sedan göra sig löjliga
på hans bekostnad.
En söndag frampå hösten — så väl jag
mins den dagen ännu — sprungo jag och
mina syskon och lekte häst på de breda träd-
. gårdsgångarne, då vi fingo höra löjtnant Svante
sjunga nere vid hasselhäcken, der den bleka
höstsolen lekte tittut med skuggorna. Vi
sprungo genast dit, Der fans ett gungbräde,
på hvilket vi slogo oss ned bredvid sånga-
ren; som vi alla höllo af, jag mest.
Småsyskonen klättrade upp på hans knän.
Min mor hade sagt mig, att vi borde und-
vika att röra vid honom, det var icke passande
— och så hade han, så bra han än såg ut,
vi icke borde röra. honom,
Så han sjöng den dagen! Det var icke
om »liten Karin», icke heller »jag ser på
dina ögon». Han sjöng Fredrika Bremers
visa:
| sådana stora, stygga finnar i pannan. De
I voro kanske farliga, Men jag vågade icke
| i havs närvaro påminna systrarne om — att
i
|
» Fall, frusna snöflock, fall
Och bädda grafven kall,
Att jag må blifva gömd,
Så gömd, som jag är glömd!»
»Dit ingen moder går
Att gjuta sorgens tår,
Och ingen faders röst
Skall sucka der om tröst.»
»Och ingen enda vän
Skall vända dit igen,
| Att på den hvita snö,
| En minnesblomma strö.»
| »Men hon, som var mit allt,
| Skall gå deröfver kallt
Med brudgum arm i arm,
Så öm, så kärleksvarm.»
Åh, vi skola då visst gå dit, tänkte jag, jag
| skall då visst gå dit, och om kvällarne, när må-
| nen sitter och tittar ned på den stora flädern,
| kring hvilken vivad ofta. lekt ta arta sned
| löjtnant Svante och på hasselhäcken här, der
| vi så ofta hört löjtnant Svante sjunga, då
| skall jag sörja så, o, jag skall sörja så!
’ Jag kände ett rent själsbehof att kasta
min lilla arm om halsen på löjtnant Svante,
| stryka min tinning mot hans -— men så kom
jag ihåg min mors varning för »finnar.»
Hvarifrån hade han fått dem, måntro?
Kanske hade hvarken fader eller moder var-
nat honom? ’Jag tordes icke fråga.
»Snälla lilla barn!» sade han, då jag lofva-
de, att jag skulle sörja honom — och så
| satte han en alldeles ren, hvit näsduk för
ansigtet och gret som ett barn, der vi sutto
på gungbrädet vid hasselhäcken.
+ Lå
| :
| En kväll en vecka derefter kom löjt-
| nant Svante och bad min far att få låna hans
ridhäst, emedan det samma kväll skulle blif-
|| va sammanskottsbal i M-—m,” och kontorsher-
rarne anmodat honom att vara med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
