Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Till förf. af »Pyrrhussegrar.» — Några anm. med anledning aj Pyrrhussegrar.
Till sist ett allvarligt ord om sannolikhe-
ten i er skildring: jag har aldrig hört någon
läkare påstå, att lungsot utvecklas till följd
af återhållsamhet i det afseende Ni nämt,
men väl raka motsatsen: att en för lungsot
disponerad person, man eller kvinna, sällan
genomgår flere års äktenskapligt samlif, ännu |
mindre tål vid oregelbundua utsväfningar,
utan att sjukdomen kommer till utbrott och
i grund ödelägger den försvagade konstitu-
tionen, om än för kvinnor under vissa peri-
oder en skenbar förbättring kan inträda, men
då alltid följd at hastig reaktion. Denna
åsigt hafva läkare uttalat, och exempel, som
jag sett på temligen nära håll, gifva mig en
viss rätt att dela och anföra den.
Och nu, fröken Stella Kleve, om Ni skulle
finna dessa rader något grotva, må det tillåtas
mig att sluta med estetikern professor Vischers
sats:
»Det gifves tillfällen, då det mest cyni-
ska uttrycket är det renaste.»
Jåäcob C—r.
— & —
Några anmärkningar
med anledning af
"Pyrrhussegrar."
5
ÖN ästan enastående i sitt slag är den djerfhet,
HI med hvilken >Firamåt» tagit till orda i ett
spörjsmål, hvars blotta omnämnande ansetts orena
de läppar, som vågat en antydning derom. Detta
käcka mod framstår i en så mycket klarare da-
dager, då man besinnar den ställning, » Framåt»
intager derigenom, att den utgifves af en kvinno-
förening. Ty ännu är den fördom alltför djupt
rotad, som omgifver kvinnan med denna falska
gloria, genom hvilken hon framstår som cen va-
"relse, ej beslägtad med jordelifvets »lägre böjel-
ser». Ett madonnaartadt väsen, hvilket står som
mannens räddande iängel, när han blifvit öfver-
mittad genom att hejdlöst hängifva sig åt den
snedvridna riktning, ett öfverkultiveradt sam-
hälle gifvit åt en naturlag, som i sin tursprung-
lighet iär ett uttryck för den i naturen inne-
boende alstringskraften, ett evigt upprepande af |
skapelsemorgonens »varde». — Så långt har man
hunnit i anständighet, att vidrörandet af det i
sig själf naturliga förhållandet, att det äfven hos
kvinnan fins erotiska element, betraktas som en
dödssynd. >Ve, ve öfver osedlighetsaposteln!»
skrikes i korus. »Stena den orene hädaren!»
Som skulle tillvaron af detta element hos henne
vara ett bevis på sjunken moralitet, göra henne
»orem» då den deremot hos andra lefvande va-
relser är ett urtryck för den i dem inneboende
lifsprincipen,
hvilken, när den möter o8s i na-
| turens nydaning hvarje vår med sitt sjudande,
| brusande lif, sin storslagna alstringskraft, stäm-
|| mer oss till andakt och vördnad. Blott när det
| är frågan om kvinnan, >skapelsens krona,» är -
| samma företeelse blott en yttring af »det syn-
diga köttet,» hvilken männen i hänsynslös egoism
använder som vapen i en strid, der nederlaget
för kvinnan medför social ruin. Stella Kleves
|| skiss förutan, veta vi dock alla, om vi blott aldrig
|| så litet bruka vår eftertanke, att under våra so-
|| ciala förhållanden allt icke är väl bestäldt, rörande
| den i skissen behandlade frågan, trots allt fras-
makeri och petitionerande om osedlighetsliteratur.
Denna skiss verkar dock — tyckes mig – som
ett duktigt kragtag, uppruskande oss ur den
oskuldsfulla slummer, hvari våra utmärkta be-
grepp om >sedlighet» invaggat oss.
För den tänkande läsaren är Märta Ulfklo en
tragisk personlighet, som faller offer för flere
samverkande orsaker.
Hennes >ärftliga disposition, förvärrad af ett
| hetsigt blod,» hvilka båda äro orsaker till hennes
undergång, har hon i arf från fäder oeh mödrar.
Mången delar helt visst detta olyckliga arf. Hon
| är offer för generationers synd, den synd näm-
ligen, att det erotiska elementet hos mannen i
allmänhet ej hålles inom tillbörliga gränser af
förnuftets herravälde och på grund häraf stegras
| slägte efter slägte på ett onaturligt sätt. De so-
| ciala förhållanden, hvilka till mänsklighetens
I förfång gifva mannen fria tyglar, hafva fört oss
|| till vår nuvarande ståndpunkt. Ty min. tro är,
I att lika visst som en fullkomlig askes ir ofören-
| lig: med universums bestånd, lika visst är det,
| att den mänskliga intelligensens utveckling häm-
| mas, om ej denna naturdrift hålles inom tillbör-
| liga skrankor.
| Hatfva vi fått ögonen öppna härför,
kunna vi
ej sväfva i ovisshet om, hvad som i detta hän-
seende tillkommer hvar ock en individ som en
|| lem af samhällskroppen.
Märta Ulfklo med sitt olycksdigra arf hörde
till den samhällsklass, som anser sysslolöshet
|; vara dess prerogativ. Uppfostrad i dessa åsig–
ter och omedveten om faran deraf, tillbringar
hon sin tid, som goda tonen inom dessa kretsar
fordrar, utan förädlande verksamhet till själ eller
kropp, hvarigenom hon oupphörligen tillför el-
den ny näring.
Den gripande framställningen om Märta Ulf-
klos öde bör derföre vara en allvarlig predikan
| till alla uppfostrare om deras pligt att genom in-
| plantande af kärlek till verksamhet för kropp
och själ utrusta de unga med ett vapen, med
) hvilket de kunna förhindra sina erotiska fan-
| tasier alt blifva dem öfvermägtiga. Den uppfo-
| strare, som blundar för tillvaron af dem, begår
| en synd, som, om den vore medveten, skulle
| tynga svårt på hans samvete. Mången >»sönder-
| brusten harmoni» har bragts som offer åt den
|
okunnighet och omedvetenhet om lifvets under-
bara mysterier. En okunnighet, som medfört
otaliga lidanden både kända och okända, då mot-
| satsen skulle hafva varit ett verksamt vapen i
striden mot ett hetsigt blod.»
Ock nu blott ettlitet vänligt råd till »Framåt!»
| okann blygsamhet, som «predikar fullkomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
