Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Gertrud Guillaume-Schack. — »Låltom oss skiljass.
endog österrigske aviser stiller sig i dette
tilfelde absolut paa fru Guillaume-Schacks side.
Selv har hun nylig i en varm henven-
delse") taget afsked fra sine venner og til-
hengere i Tyskland. — Hun har forelöbig
valgt Zirich til opholdssted, men ifölge hen-
des egne meddelelser vil hun maaske senere
flytte til London. FÅ
Hvilke kampe hun endnu vil have at
gjennemgaa, hvilke slag det muligen vil
veere hende forbeholdt att vinde, kan först
fremtiden läre os. Men et ved enhver, der
har fulgt hende: hun vil icke flygte fra den
fane, hun har baaret frem, men saa lenge
hun eier kraften, vil hun ogsaa eie villien
til at stötte sine söstres sag.
Og er haabet om kvindens frigjörelse
for stort til straks at kunne opfyldes, har
hun ialfald saaet en spire, der rask tager
viekst. Naar den bevegelse seirer, som nu
bryder sig bane, vil Tysklands kvinder med
dyb taknemmelighed mindes Gertrud Guil-
laume- Schack. Da först vil de lere at be-
undre hende, at forstaa hendes stgerke tro og
hendes vanskelige, utaknemmelige arbeide.
Uanseet samfundsklasser og partistrider vil
de da samle sig om hende og med digteren
sige:
» Vi elsker, at du gav os alt,
din fred, din fremtid, da det gjaldt;
vi elsker dig — alt had tiltrods!
fordi du turde tro paa 08.»
|
"Låtom oss skiljas".
Ett litet literaturkåseri.
Samma dag då jag slutade läsa Henrik
Pontoppidans nya roman Mimoser, fick jag
syn på fru Amalie ’Skrams novell, Knut
Tandberg, i Tilskuerens sista häfte för 1886.
Båda berättelserna rörde sig om äktenskaps-
brott och äktenskapsskilnad, men den ma-
skulina och den feminina författaren sågo
förhållandet så karaktäristiskt olika, att några
ord om den styrande tanken i de båda skild-
ringarne torde vara på sin plats i denna tid-
skrift.
”) Offentliggjort i socialdemokraternes organ.
Berättar jag i få ord innehållet i Mimo-
ser, så skall min läsare ovilkorligen afbryta
mig med utropet: »det der är ju vårböljor,
Turgenjews Vårböljor». Ja, det är så, det är
samma historia med små variationer. Mimo-
ser — som, i parentes sagdt, är bygd med
mästerskap, komponerad så fast och klart och
skrifven så beherskadt, att en stor skald
kunde vara nöjd med att ha skrifvit den —
skildrar en dansk egendomsherres giftermål
af kärlek, skildrar, huru han kort efter sitt
bröllop, och utan att han på minsta vis blifvit
trött vid sin trofasta hustru eller sitt lugna,
fridfulla hemlif, ingår en förbindelse på annat
håll, hvarefter hustrun kränkt lemnar hans
hem,- detta hem som han förrådt.
Han får stå med skammen och med sin
ånger. Han har genast vaknat ur ruset, han
har vändt hem till sitt igen, men der mötes
han ej af sin hustru, utan af hennes syster,
— som sjelf lemnat sin man efter ett tro-
hetsbrott från hans sida — och hon slungar
till honom dessa kraftord om hur han kränkt
sin hustru så djupt, så föraktligt, så att hon
är skyldig sig sjelf och sitt kön att lösa
hvarje band, som fästat henne vid honom.
»Hoa förbannar den timme hon blef hans
hustru;
Då öfverraskningen lagt sig, tar mannen
saken ganska lugnt. Bokens slutvisar honom
nöjd och belåten. Det blef upplösningen.
Han har alls icke uppgifvit lifvet, han är
ung ännu — och han är sin moders son,
son till denna gamla sunda och kraftfulla
representant för en förgången tid med friare
åsigter och mindre sträng moralitet, med gla-
dare lynne och mera fördomsfrihet än den
korrekta nutid, som skryter med sin dygd
och besjunger de hem, mot hvilkas inflytande
på karaktären denna gamla adelsdam har ett
och annat mycket spetsigt inkast.
Det är i Pontoppidans skildring lättsinnet,
det älskvärda lättsinnet, som bestraffas, men
som ej tar sitt straff vidare djupt. Det är i
Mimoser liksom i mången annan skildring
mannens föregående, som tränger hämnande
in i hans äktenskap och bryter ned den lugna
lycka han så lätt vunnit och som han hop-
pats skulle vara för lifvet.
Det är en idyll, som krossas. Men slu-
tet är bra tänkt — mister du en, stå dig
tusende åter, sjunger Anton Drehling med
Frithiofs förståndige fosterbroder. Detta slut
är ej så rörande: som upplösningen af Tur-
genjews tjusande dikt — Sanins frätande sorg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
