Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 I Kamp för tillvarons.
vor, balen, promenaden, lustpartiet och nö-
jena. Sedan blef det hemmet, der hon fort-
satte samma lif, eller uppträdde i ny vär-
dighet såsom maka och familjemoder. Och
slutligen fick hon visa sig äfven i anspråks-
lösare ställningar, längre ned på rangskalan,
såsom tjenande och arbetande.
Men eft egde de gemensamt, dessa dik-
tens qvinnotyper, nemligen att kärleken var
det förnämsta i deras lif. Den var den axel,
kring hvilken allt rörde sig, kärnan i deras
tillvaro, ämnet för hela historien. Den bil-
dade källan till deras glädje eller bedröf-
velse, och ehuru det kunde talas om, hur
hårdt de sträfvade, var nog deras arbete egent-
ligen blott ett talesätt, ett medel att förläna
dem ett intressantare utseende. Aldrig fick
man reda på deras ställning gentemot arbe-
tet; aldrig fick man erfara, hur det bildade
deras lif, och nålen eller guvernantsdrägten
var mer en teaterdekoration, då deremot det att
älska — lyckligt eller olyckligt — utgjorde
deras sysselsättning och det värf, de fätt sig
anförtrodt.
Qvinnoemancipationen sköt en bresch i
allt detta. På samma sätt, som den omska-
pade den verkliga qvinnans existens, bröt
den äfven i dikten med dess en gång fast-
slagna qvinnotyg. Den häfdade qvinnans stäl-
ning såsom en varelse öredvid mannen, hvar-
ken öfver honom som madonna, eller under
som trälinna. Den vände: ut och in på de-
ras förhållande i äktenskapet, och den bjöd
qvinnan att lefva för något annat, än att bli
gift; den vidgade hennes arbetsfält och gaf
henne existensmedel. Fram träder nu denna
långa rad af qvinnor, af förorrättade hustrur,
af lidande och upproriska, af svaga, som
kräfva rättvisa, och af starka, som sjelfva taga
den. Och synålen och symaskinen eller boken
och guvernantsdrägten bli icke, som förut,
en ideel dekoration. De vexla endast form,
bli kontorstol och bankpulpet, utbytas mot
posttjenst, telegraf- eller telefonbord, och de
skänka sina adepter något solidare, än den
”qvinlighet,” som förr personifierades af blyg-
het, svaghet och oerfarenhet. De stålsätta
dem i kampen och göra dem dugliga för
verkligheten.
+
Lå
Åter har denna typ blifvit ytterligare
varierad. Hjeltinnan i ”Hårdt emot Hårdt”
är på sätt och vis ny. Icke emedan hon
arbetar — detta är intet nytt — utan der-
för, att hennes kamp, den strid, hon måste
genomgå, svärigheten eller omöjligheten hos
den rikt och bortskämdt uppfostrade att möta
och finna sig tillrätta med ett hårdt och sträf-
samt lif här får sin historia, hvilken hittills
varit oskrifven. Nog här man förut i litte-
raturen träffat qvinnor, hvilka af olika skäl
mäste försörja sig med sitt arbete ren-
skrifning, bankplatser, undervisningo, dyl, —
men att det skett med olust, att de tvingats
in i sin ställning, något som ’ej är oerhördt
med de verkliga Ceciliorna, derom har ej ett
ord sagts, åtminstone bra litet, och derför
blir det fall, hvilket romanen framdragit, ännu
intressantare såsom ett nytt uppslagsblad.
Hvad är då Cecilia? Enung, bortskämd
dam, uppfostrad i ett hem, der lyx och öfver-
flöd -herskade, bortskämd af sina föräldrar,
hvilka ingenting nekade henne, bortskämd af
sin umgängeskrets, som dårats af hennes be-
hag, bortskämd af hela verlden och utan
tanke på arbete. Plötsligt dör fadern, och
historien blir den vanliga. Två år derefter
blir Cecilia äfven moderlös, och utan någon
förmögenhet, utan någon inkomst, sedan de-
ras pension genom moderns död indragits,
mäste hon, äfven som vanligt, äta nådebröd
hos en slägting. Här kommer hon att fort-
sätta detta kort afbrutna ungdomslif; lifvet i
söeteteten och i nöjets yrande vimmel. Här
blifva hennes instinkter, hennes smak förlycka
och njutning, mättade ock tillfredsstälda i ett
rikt, slösande hem. Och tanken på att arbeta
som först plågade henne, nedtryckes så små-
ningom: lik en obehaglig drömbild. En af
husets. söner, hvilken förälskat sig i Cecilia,
blir emellertid anledning till en brytning med
familjen. Modern kan ej förlika sig med
Cecilias afslag; onda ord vexlas, och Cecilia
lemnar huset:
Här, kring det skede, som hjeltinnan
nu inträder i, samlar sig värt intresse, ty nu
börjar kampen. Nu måste hon ärbeta, sjelf
skaffa sig sitt uppehälle, och detta är något
helt annat, än hon anar eller drömde sig.
Cecilia är icke lik sina emanciperade med-
systrar. Hon har icke uppfostrats till att
sjelf kämpa lifskampen. Ingenting har hon
lärt, som kan förmildra fattigdomen, Icke
heller är hon mäktig att kunna begripa eller
möta den. Och dock har förf. icke charge-
rat sin historia. Cecilias föräldrar äro på
intet vis öfverdrifna. Snarare synas de bättre
än sina förebilder i verkligheten, goda, som
de äro, och afhållna och kärleksfulla. Äfven
hennes. uppfostran är helt och hållet "den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
