Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Omvändelse.
Endast i det kan man med gladt mod möta
döden, och det enda, som kan skänka värt
kvalda samvete ro, är medvetandet om, att
hans dyra blod mntplånar alla våra synder.
Leon Richter stod stum och stirrade på
prestens ansigte, in i hans öppna, nästan
glänsande blick. Men pastor Wik fortfor:
Då är det godt att veta, att man hela
sitt. lif igenom endast har sökt denna fräl-
sares nåd, att veta, att man hör till de ut-
valda och får kalla sig hans återlösta barn,
Blott då kan man med full förtröstan på
hans nåd ingå uti dödens skuggas dal ...»
I detsamma kom läkaren hastigt in:
»Pastor Wik — ni behöfs der inne. Han
har icke långt kvar.»
»Ja, jag kommer.> Han såg frågande
på Leon Richter. Men denne stod fortfa-
rande stum. Så knäpte presten ihop hän-
derna: »>Herren Gud skänke kraft åt mina
ord.»
Han gick.
»N&, sade läkaren litet kärft. »Skall
ni icke följa med dit in? — Er far dör,
unge man!»
Jag gå dit in? — Nul —»
»Ah>, sade. doktorn långdraget. Han
kom ihåg, hvad som sades om wmnge Richter,
och trodde sig förstå.
Doktor Fredrikson var en gammal vän
till huset, och det, fast man egentligen icke
riktigt noga visste, hvilka hans religiösa tän-
kesätt voro. I kyrkan sågs han aldrig, och
prester tyckte han icke om. Men som hans
skicklighet som läkare var höjd öfver allt
tvifvel, och hans talanger som sällskapsmen-
niska voro allmänt kända, hade han redan i
flera års tid varit husläkare hos Richters,
och kommersrådet såg honom gerna hos sig.
Karlen var honom sympatisk. Han var kvick
och rolig, ibland, när det så behöfdes, till-
och med litet elak, men tillika ytterst god-
modig och flegmatisk. Ett eller annat utfall
mot presterna passerade som en kvickhet, åt
hvilken man kunde skratta, men som icke
behöfde tagas som åsigt — på allvar talade
doktor Fredrikson aldrig om religiösa ting.
Och kommersrådet tyckte om folk, som icke
gingo omkring och gräfde upp sina egna och
andras tankar och känslor. Det störde bara
ens matsmältning.
Nu stod doktorn midtemot Leon Rich-
ter, med händerna knäpta bak ryggen.
»Ah—» upprepade han i samma lång-
dragna ton. Och så: »Ja — ja! Kommers-
rådet dör som kristen.»
»Ja», sade sonen frånvarande;
Pastor Wiks ord förföljde honom. Han
tyckte sig alltjemt höra den varma, upp-
riktiga klangen af hans röst, han såg ännu
den öppna; liksom inspirerade blicken.
»Ja–» sade han. Och så med ens for
han upp och kom läkaren helt nära. Han
hade blifvit medveten om ett litet biljud uti
hans röst, en klang som af öfverlägset hån.
Och i hans upprörda stämning verkade
detta hån som ett skärande missljud.
»Nej, nej», sade han och såg stint in
i läkarens ögon, »det är, det måste vara
sanning i detta.»
Tnifrån sängkammaren hördes ett sakta
mummel, och utan att säga ett ord vidare
vände Leon Richter sig bort och gick in.
Läkaren såg efter honom med en skymt
af förvåning i blicken. Så ryckte han på
axlarne. Der såg man nu återigen, hvad
folk kan skvallra. Men det hade också va-
rit alltför galet, om kommersrådet Richters
son varit fritänkare.
Doktor Fredrikson satte sig i soffan.
Den sjuke behöfde honom icke — och han
kände: sig litet trött. Han hade vakat hela
natten hos honom, Och sittande i det half-
mörka rummet, omgifven af den djupa tyst-
naden, gaf sig doktor Fredrikson till att
grubbla — som han annars aldrig gjorde.
Trodde kommersrådet verkligt fullt och
fast på allt det der?
Hela natten igenom hade han haft svåra
plågor. Han hade äfven fantiserat. Om fa-
briken, om de svåra tiderna, om strejken och
om arbetarnes tilltagande njutningslystnad
och lättja, deras otacksamhet . .. Efter mor-
finen hade han fallit i sömn.
När han vaknade, hade hans första
fråga varit efter presten, och hans blick hade
varit orolig, medan händerna nervöst foro
öfver täcket och de uttorkade läpparne rörde
sig som åte han.
»Hvad gamla fördomar ändå sitta hårdt
is, hade doktorn tänkt. Vidare hade hans
tankar då icke gått.
Men nu -— trodde karlen verkligen fullt
och fast på det som presten sade? — Han
fann intet svar på den frågan.
Så tänkte han på ett ord, som en gam-
mal prest en gång sagt.
Det var för resten en hygglig karl —
för att vara prest. ’Tolerant, lefnadsglad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
