Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Omvändelse. — Literatur.
Pastor Wik bad med hög röst Fader vår.
Sonen böjde sig fram. Fadern hade
sträckt på sig. En suck och han var död.
Medan fru Richter tryckte ihop den dö-
des ögonlock, stod sonen orörlig. Hon låg allt
jemt på knä. Så såg hon från sidan på
sonen med en bedjande blick:
Leon," sade hon sakta och bönfallande.
Han såg icke på henne. Medan tviflet
kämpade sin sista strid inom honom, genom-
forskade hans ögon den dödes anletsdrag. De
voro lugna som alltid, när döden inträder
utan starka plågor. Pannan var klar. Lini-
erna vid munnen voro trötta och litet sorgsna;
men öfver de slutna ögonlocken låg ett ut-
tryck af segervisst hopp — det hopp, som
är starkare än döden.
Presten hade rest sig. Hans blick hvi-
lade på den unge mannens upprörda ansigte.
»Saliga, saliga äro de, som dö i för-
tröstan på Herren vår Gud . . . saliga äro
de, som tro på Jesus Kristus — ty de skola
icke smaka döden ..
»Leon,’ sade modern ännu en” gäng.
Hon tog med båda händerna hans hand. De-
ras ögon möttes — och i nästa ögonblick
låg Leon Richter på knä vid sin faders döds-
bädd och lade ner hufvudet mot sina knäppta
händer. Och kämpande med den frambry-
tande gråten, sade han sakta.
Jag tror, jag tror... hjelp min otro...
Tv
Literatur.
Daniel Cortis och Anna Karenina.
I
Att en bok handlar om äktenskapskrott
är numera ej så sällsynt, men att älskaren
och hans dam resignera och följa pligtens
bud förekommer ej så ofta i vår moderna
romandiktning. = Ttalienaren Fogazzaro har
gifvit oss prof på det sistnämda; ryssen,
grefve Tolstoy, på en förbindelse af det an-
dra slaget. Båda hafva de skrifvit med ett
moraliskt mål för ögonen. Tolstoy för att
uppvisa, hvart ett dylikt band leder; Fo-
gazzaro för att lära oss, att pligten icke
bör kränkas.
Hur eget det än kan synas att vilja
a
jemföra dessa två, att tala om Fogazzaro i
samma andedrag som om Tolstoy, saknar
det ej intresse att parallelt granska dem.
Den enes bok framställer italienskt lif och
italiecska känslor, den andres är en expo-
nent af en modern rysk tankegång.
Italienaren är idealist, som jag tror
nästan till öfverdrift, men oaktadt allt detta,
eller snarare just derigenom, visar han ka-
raktärsdrag hos sin nation, som ej få glöm-
mas. Han skildrar i sin roman, hur en
tjusande liten grefvinna, Elena Di Santa
Giulio, som är gift med en dålig man, äl-
skar” sin unge kusin, Daniel Cortis, och
älskas tillbaka. Han skildrar, hur dessa två
icke ett ögonblick glömma sig, men alltid
hafva till mål att icke uppresa sig mot plig-
ten. Och han afslutar sin berättelse med
ett rörande kapitel, då han låter denna Elena,
denna ljufva och rena qvinna, modigt följa
sin man, hvilken tvingas att emigrera.”)
Men — frågar man — är detta itali-
enskt? Öfvertygad som man är om de ita-
lienska sedernas slapphet. Hade det varit
riktigt, skulle Daniel icke gifvit sig, men
hänförd af sin passion gått att eröfra Elena,
blifvit hennes amant, henner cavaliere ser-
vente, och, utan att bekymra sig om den
dålige äkta mannen, intagit hans plats i den
sköna damens lif och hjerta. »Italienaren
är lidelsefull i kärleken, tysken sentimental,
engelsmannen allvarlig, fransosen pojkaktig
(witzig), heter det hos Hillebrand; men det
gifves likväl mysterer i italienarnes karak-
tär, och det finnes idealister af sådan be-
skaffenhet som Daniel.
Kärleken intager ej så stor plats i hans
lit, och det är fåfängt, att Fogazzaro vill
söka inplanta denna föreställning. Cortis
är politiker, han tillhör det unga Italien,
och han visar genom sin ifver, att M:me
Staöl icke haft orätt, då hon yttrade om
den slägt, hvilken var hennes tids Italien:
» Gif desse män ett mål, och Ni skall se
dem lida allt, fördraga allt och på 6 må- =
nader vinna ällt»
För öfrigt är politiken desse mäns
stora passion. Redan 1886 kunde ’Taine
skrifva följande: »Jag har aldrig talat med
| en italienare utan att konversationen genast
+) Till osannolikheterna i denna bok hör skurk-
aktigheten hos Elenas man, och fråga lär väl vara,
om hon blir så sympatisk, då hon underkastar sig
denne mans nycker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
