Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Lileratur.
andra draget hos honom var denna svår-
begripliga, exklusivt ryska känsla af förakt
för allt, som är konventionelt och konstladt,
för allt, som den stora massan anser såsom
denna verldens högsta goda."
Anna Kareninas man lemmnar de äl-
skande full frihet. - Han låter dem resa ut-
rikes för att återställa hennes helsa, och de
lefva efter sin återkomst äfven fortfarande
som makar.
Wronsky har för Annas skull tagit af-
sked från regementet: han har uppgifvit sin
karrier, hvilken antydde att bli lysande,
och han afstår från den äregirighet, som
hittills varit hans drifkraft. Man ser, att
han har tråkigt, att han jagar efter en lifs-
uppgift, att kärleken ej är stark nog för att
uppfylla hans tillvaro. Dessutom måste han
bryta med sin familj och sin mor. Verlden
är ej densamma, som den var, innan han
bundit sig; verlden har förkastat dem, um-
gängeskretsen banlyst dem; hela deras ställ-
ning har blifvit skef, nästan obehaglig. Der-
till komma utbrotten af den tillbeddas svart-
sjuka. Anna, hvilken älskar honom med
en okuflig passion, tål ej att se ett moln
på hans fria och öppna panna. För hans
skull har hon öfvergifvit sin familj och sin
lille son. Längtan efter att återse honom
brottas med hennes kärlek. Oupphörligt
erinras hon om skefheten i sin ställning,
och nära nog dagligen blir hon pinad af
tusen nålstyng.
Allt detta gör, att hon blir retlig ända
till öfverdrift, att ingenting eller en småsak
väcker upp hennes jalousi, att hon blir ef-
terhängsen och misstänksam, plågar sig sjelf
och "honom. Wronsky blir allt tröttare,
Anna allt nervösare. Slutligen brister trå-
den, som är spänd så långt ske kan, och
Anna beger sig bort för att krossas under
waggonhjulen. — — —
Här se vi sålunda hela kärlekens tra-
gedi, afslöjad med en stränghet, som dödar
alla invändningar. Här kommer den emot
oss, analyserad och dissekerad, följden af
en förbindelse sådan såsom Annas och grefve
Wronskys. Och dock äro dessa båda äfven
på sitt sätt aktningsvärda. Han är utan
tvifvel en mycket oklanderlig älskare; han
uppfattar det ömtåliga i sin ställning gent-
emot Anna; han är artir och diskret, och
han undviker att såra henne.
Här är det icke fråga om någon frivol
liten amonurette. Båda känna allvaret i det
steg, som de företagit, och ingen har ens
en tanke, att icke bandet knutits för lifvet.
Härigenom blir historien blott exaktare och
mer dräpande. Analysen af deras förhål-
lande är så mästerlig, man kan tänka sig,
och Tolstoy rifver obevekligt hela bländ-
verket i stycken.
Hellre då vara klafbunden i den äkten-
skapliga hvardagsträtan. Sådan är konklus-
sionen af den framställning, han gifvit oss.
Sjelfva den stackars Dolly, som är gift med
en så svag man och dagligen måste ut-
härda denne mans otrohet, längtar efter be-
söket hos grefve Wronskij och Anna åter
till sina barn, till sitt släp och sina om-
sorger, ti!l hela detta lif, hvilket förstört
hennes ungdomsfröjd, — längtar efter sitt
hem, den lilla verld, som dock är hennes.
Äfven Lewins äktenskap, hur lyckligt det
än synes, har icke den poesi och den
skönhet, han väntat. Gäckas han icke i
sina por ska drömmar, och rycker icke
hans äktenskap illusionerna från honom?
Plötsligt börjar han grubbla öfver den till-
varo, han lefver i. Lifvets och dödens pro-
blem stå framför honom med sin fråga.
Han sträfvar efter att lösa dem, misslyckas,
blir förtviflad; han fattar icke det öfver-
drifna i sin önskan, sina förhoppningar;
ryssen är knappast mäktig någon vester-
ländsk resignation.
När han gäckas, blir han tröstlös, och
han uppgifver sig sjelf. Anna Karenina
dödar sig; Lewin tänker att göra det. Men
plötsligt blir han slagen af en idé, en uppen-
barelse. Han väljer såsom utgång ur denna
sant ryska tungsinthet en art af mysticism,
hvilken gör tillvaron dräglig. Det duger
icke att grubbla öfver de gåtor, som om-
gifva oss. Det leder blott till förtviflan öf-
ver vår svaghet och vår intighet; och bäst
är att gifva drömmarne en så trång krets
som möjligt. Tro blott och älska blott!
Tanken behöfver dödas. Allt det onda
kommer från det elaka, dumma och skälm-
aktiga förnuftet". Sådan är den åskådning,
som Lewin erötrat.
Tolstoy har äfven uttalat den i flere
af sina verk. Den är er af de lösningar,
detta själstillstånd möjliggör, och sjelfva
detta tillstånd är en modern rysk samhälls-
sjukdom. Vi finna den hos Turgenjef, hos
Nekrassof, hos Dostojewsky, hos alla dessa
diktare, hvilkas böcker äro så spridda. Den
är svår att definiera, ty den innefattar så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
