- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
154

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

Äktenskapsfrågan.

stod af djefvulsdyrkan. Ännu finnes sådan
qvar, äfven inom de mest odlade folkens med
bildningsmedel rikast gynnade samhällsklasser.

Dock pågår öfverallt numera en afgö-
rande etisk förändring. Det är symptom
deraf, som vi dagligen bevittna i de sociala
meningsstriderna.

Namnet på det parti, man tillhör, afgör
icke ens egen ställning i mensklighetens ar-
bete. Hvar helst man sträfvar, så arbetar
man reaktionärt i den mån man arbetar, vare
sig på utplånandet af mensklig aktning för
sjelftukt och försakelse såsom oumbärliga me-
del vid all vår utveckling eller på upphöjan-
det af sjelfva försakelsen såsom något slags
mål. Och hvar helst man sträfvar, så är
man progressist i den mån, som man arbe-
tar för framkallandet af verkligt naturliga
förhållanden af öfver- och underordning i
dessa svårhandterliga ting. Men, strängt ta-
get, finnes väl då ingen så absolutistisk, att
han är i allt sitt arbete reaktionär, och in-
gen, som så väl fattat etikens relativitetsbe-
grepp och förmår så vist tillämpa dem, att
hela hans sociala arbete blir progressivt. Det
är likvisst önskvärdt, nyttigt, rätt och möj-
ligt att emellanåt granska sin allmänna rikt-
ning genom att lägga den, jemförande, bred-
vid etikens mest elementära lagar. Och ögon-
blicket för en sådan jemförelse är, synes mig,
nu inne för oss litet hvar. Meningskrigets
hetta antyder det.

Menniskans — och äfven djurets —
första etiska rörelse är den att för en mera
aflägsen och större förmån frångå en när-
liggande mindre.

Menniskans –- och äfven djurets —
nästa etiska rörelse är att till undvikande
af annans skada uppgifva egen fördel.

Med dessa två enkla grundlagar för
etisk rörelseförmåga skulle ej vara svårt att
rita upp hela stommen af moraliskt utrustade
varelsers - förhållanden till sig sjelfva och
hvarandra; och en hvar tänkande menniska
kunde sedan lätt nog för egen räkning fylla
stommen med sin lefvande erfarenhets kött
och blod. Ingen lär väl vara så oförmögen
af tanke, att han icke åtminstone för andras
räkning, eller när det gäller hela samhället
inser, huru som all: social utveckling, all en-
skild framgång, all förbättrad ställning med
nödvändighet - förutsätter någon användning
af dessa två lagar. Jag vill derför icke an-
lita utrymmet för något ordande om deras
alldagliga tillämplighet på arbete, hushållning

med arbetslön och arbetskrafter, ömsesidiga
uppgörelser af tusen slag m. m. m. m. Jag
vill endast påminna läsaren om, att dessa
två, allt jemt oumbärliga lagar aldrig kunnat
till att börja med tillämpas af vår sjelfviska
varelse i något - enda fall utan ett visst sjelf-
plågeri. Vidare, att deras tillämpning ej
kunnat småningom förvandlas till en smärt-
fri och sund vana, utan någon verklig, fast-
än sakta aftagande serie af askes: " att såle-
ledes askesen såsom medel är ett alldeles
naturligt och oumbärligt tillbehör till socialt
mensklig utveckling.

För denna gång har jag endast att till-
lägga, det jag åtminstone för min del här
anledning tro just särskildt celibatet medföra

sådana försakelser för den till äktenskap
lämpliga menniskan, hvilka äro bland de

svåraste af alla försakelser att uthärda.
Tillika är jag dock viss på, att omtanken för
samfundslifvets framtida helsa och lycka ännu
måste kräfva mycken sådan askes. Ett eko-
nomiskt halfutveckladt och missriktadt till-
stånd, ekonomiska och många andra fördo-
mar borga derför. Hjelp behöfs snart. Men
mot hittills föreslagna hjelpmedel resa sig
otaliga invändningar.

Brutna toner.
Han var blott en ringa» yngling
och ägde ej gods och gull,
hans enda skatt, det var lyran,
af skiftande toner full...

Han sjöng om lifvet, som lekte
och log uti rosenrödt,

och tolkade alla tankar

hans ynglingahjärta födt.

Än lade ett stilla svårmod
på strängarne vek sordin,
och hvarje ton blef eterisk
och svärmande, skär och fin;

= Att lära sig arbeta är redan en mycket tyd-
lig sådan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free