Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
167
väntan, som Paulus här så ömmande beskrifver.
Och hvad som bör egga oss att lyssna till denna
suckan, det är den solidaritet mellan natur- och
menniskoverlden, som eger ram både i fall och
upprättelse. Hvad som bör mana oss att med
glädje och mod gå fram för att om möjligt undan-
rödja anledningen till djurens smärta, det är det
underbara sammanhang, hvarmed kreaturens frigö-
relse sammanställes med vår egen frihet. Men
hvad som deremot verkar förstimmande och föröd-
mjukande, det är, att vi menniskor, våra synder
ytterst äro orsaken dertill, att kreaturen äro ,för-
gänglighetens träldom’" underkastade:
I sanning, det är ett ej ringa ansvar, en ej
man under årtusenden i hårda, trånga bojor och få-
| fängt klagande suckan hållit värnlösa varelser bundna,
hvilka dock ej sjelfva på något sätt förverkat rätten
till den glädje, den munterhet och lefnadslust. de
kände, då de utgiugo ur skaparens hand. Det är
ett ej ringa ausvar att hafva störtat en hel verld
af medvetna varelser från det tillstånd af lycksa-
lighet, som iäfven de måste känna, då allt ännu var
godt, allt ännu stod i sin paradisiska blomming, allt
äterljudade af fröjd, emedan det ännu icke känt
trycket af menniskans hand och af menniskans synd,
hvilken lik en tung, qvalmig pestvind lade sig öfver
allt skapadt, äfver öfver den skuldfria djurverlden
och nedkallade denna rättfärdighetens dom, som lik
en fruktansvärd åska ljöd genom lustgården: för-
bannad vare marken för menniskans skull.
Men mensklighetens räddare och frälsare har
kommit och utfört sitt värf, och vi kunna åter för-
sättas i frihet. När skall den trängtande skapelsens
räddare komma och lösa den från det bann, hvar-
under. äfven hela djurverlden ligger bunden? När
skall allt åter blifva ganska godt, och den förhopp-
ning, som lik en ljusstråle tränger fram genom ska-
pelsens fördolda inre, blifva verklighet? När skall
kreaturens ,,suckan och vånda" hinna fram till den
hårda, kalla mensklighotens hjerta? Fullt och helt
hinnes: detta mål ej förr än då, när Guds barns
herrliga frihet dagas, då ock djuryverlden, visserligen
icke individuelt, ty individen nedanför menniskans
område är endast en temporär företeelso, men i sin
totalitet såsom slägte delaktiggöras af den frihet
från förderf och vansklighet, att den ernår en ut-
’veckling utan hinder, en fri utveckling af alla de
själslifvets gåfvor och krafter, hvaraf den är mäk-
I tig. Men partielt hinnes detta mål steg för steg, i
den mån menniskorna mera allmänt hinna växa
ifrån det sedliga bestialitetstillstånd, hvari synden
| håller dem fångna, samt så lefva sig in i kristen-
domen, att denna för dem blir lefvande; ty deri-
genom skall ock djurverlden begynna röna en mera
human, mera sant mensklig behandling. Naturen
och menniskoanden stå nemligen i det förhållande
till hvarandra, att do följas åt i sin utveckling både
| uppåt och nedåt. Ju mera menniskoanden närmar
sig det demoniska, desto mera förstörande är hans
inflytande på naturen. Men ju mera menniskans
Föga vaknar för Guds storhetiandens och evighetens
verld, desto mera varsnar och beundrar det hans
storhet på naturens område. Ju mera hennes öra
väckes för den disharmoni, som genomtonar mensk-
ligheten, ja hennes eget oförstådda inre, desto mera
får hon ock öra och hjerta öppna för det klagande
isercre, det rop på förbarmande, som utgör det
obetydlig skuld, man åsamkat sig, derigenom att.
tysta, men dock så vältaliga innehållet i kreaturens
eljes oförstådda suckan.
Men den skapelse af medvetet och omedvetet
lif, som bereder oss så mycken glädje, är då den
för egen del i saknad af det, -som den mäktar skänka
åt andra? Är dess lif endast suckan? Eger den
ingen glädje för sig sjelf? Jo visserligen, men dess
glädje är endast en flyktig vårglädje. som förjagas
af hösten, en glädje på en förhoppning att bortom
det närvarande med dess ständiga vexling af lif och
död, väntar en varaktig vår, en ny himmel och en
ny jord. Det är denna träldom under vanskligheten,
denna lifvets oupphörliga kamp och undergång, som
framkallar denna. väntan, denna suckan och vånda,
som för oss talar sitt tydligaste språk från djur-
verldens område, en suckan, hvartill menniskan
från början eger en verklig skuld och som hon un-
der årtusendens lopp, i stället för att sin kristna
pligt likmätigt söka afhjelpa, gjort allt för att under-
hålla och stegra, en smärta; hyarom den i naturens
dolda lif djupt inblickande skalden kväder:
Så långt sig stjerneyerlden räcker,
Så längt naturens gräns sig sträcker,
En gråt igenom alltet går."
Denna suckan, denna tärlösa gråt förnimmes
öfverallt, på vägar och gator, i stall och på åker,
i skog och mark. Den afspeglar sig rörande i hun-
dens bedjande blick under gisslet, i den under oket
ansträngda oxens> tunga andedrag, i den törstande
hjortens rop efter vatten i ödemarken, i den skri-
ande vingskjutna andens smärta, i korpungarnas
besa skri, då de förlorat sitt moderliga stöd. Ja,
vi kunna ej i mera målande färger teckna denna
,kreaturens suckan’ än i den gripande versen:
.Jagadt villebråd, som dödstrött signar,
Dragaren som under bördan dignar,
Fogeln irrande kring plundradt bo,
Tusen sinom tusen röster klaga:
Huru länge skola än vi draga
Våra hårda herrars ok? Hur länge
Skall vårt lif af deras nyck bero?
I sanning, om denna suckan, denna smärta,
som djuren, våra bästa vänner, nödgas af vär hand
oskyldigt lida, dessa djur, som så tåligt bära dagens
tunga och hetta och så tacksamt mottaga hvarje
vänligt ord, om denna suckan under ett tyranniskt
ok kunde kläda sig i ord och plötsligt blefye hög-
ljudd, skulle den förvandlas till ett fruktansvärdt
jemmerskri, som öfverröstade storm och åska. Om
de ginge i fullbordan alla de svordomar och för-
bannelser, som dagligen regna ned öfver de stac-
kars djuren under deras trogna, tåliga och sträf-
samma arbete i menniskäns. tjenst, skulle de för-
visso, blifya en makt af ödeläggande och förhärjande
natur, Om djuren, ändtligen trötta vid sin långa,
fåfänga väntan och fullt medvetna om sin öfverlägsna
fysiska styrka, skulle låta sin suckan taga hämnd-
begärets riktning samt med våld och raseri försöka
taga ut sin rätt gent emot sina bödlar, såsom vild-
djuret, när det störes i sin frihet, stundom går till
väga; så skulle deras hämnd i sanning blifva för-
färande. Men djuret bär sin klagan inom sig, det
Lider vanligen tyst och tåligt, och för våra ögon,
som blott döma efter skenet, synes allt vara som
det bör. Men hvem vet, hvad som rör gig i djur-
a LA RA
EI NA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
